Amerikaner är vulgära, nya zeeländare är artificiella, många tycker sydafrikaner är brända, och portugiser är tråkiga och träiga.
I vinvärlden finns det många fördomar. Det är viktigt att komma från rätt område och att umgås med rätt människor och det finns inget FN som skyddar mot dessa åsikter.
Som ni förstår handlar det om sommelierers åsikter om viner från olika länder och inte människor.
Men är det lika trångsynt och fördomsfullt att döma ett vin bara för att det kommer från ett visst land och från en viss producent?
Skulle vinvärlden behöva ett FN som stred för alla vins rättigheter på samma villkor?
Det finns paralleller mellan ett vins och en människas ursprung. Det finns rötter som människor inte kan förneka.
Att jag är född i Sydkorea och ser asiatisk ut är ett bra exempel på det.
Det är lika svårt för en Chardonnay från Kalifornien att förneka att den kommer från ett varmt klimat.
Vi måste både acceptera vem och vad vi är innan vi kan förvänta oss att någon annan ska visa oss den respekten.
Chardonnayen från Kalifornien ville på sjuttio och åttiotalet vara en förnäm fransyska och kallade sig ”California Chablis”. Eftersom vinet inte försökte skapa sin egen identitet blev det endast en blek kopia av originalet.
De senaste tjugo åren har dessa viner skaffat sig en egen identitet – Chardonnayen i Kalifornien har accepterat sitt öde.
Den har insett att det inte finns samma fossila jordmån som i Chablis .
Den har insett att den varma solen i Kalifornien har sin verkan.
Dessa vita viner har accepterat sin egen identitet.
Många av mina kollegor tycker att de är vulgära, över-ekade och syrafattiga men de försöker inte vara någon annan.
Är det fel att vara sig själv?
Sedan finns det undantag – heter man Kistler och har kultstatus anses man vara nästan lika fin som en Bourgogne. Jag är själv en Kistler-fan, kan absolut inte förneka att de gör fantastiska viner.
Men det finns bra viner som inte har kultstatus. De är viner som jag och mina kollegor dömer ut innan vi har smakat på dem, kanske för att det står Gallo eller Fetzer på etiketten.
Många av mina kollegor kommer att sätta Champagnen i fel strupe när de läser nästa rad.
”Jag tycker Gallo Estate Chardonnay är ett bra vin.”
Här är ett vin som har dömts av allt för mycket fördomar, för att det amerikanskt och för att det heter Gallo.
Jag serverade det här vinet blint till en grupp mycket vinkunniga herrar i London och deras gissningar var Puligny- Montrachet och Chassagne-Montrachet i Bourgogne. Ingen tyckte att det var ett vulgärt vin från en bulkproducent från Kalifornien.
Att prova blint är att prova utan fördomar. Det funkar på vin, du ber någon hälla upp ett vin utan att du ser etiketten som direkt ger dig signaler – positiva eller negativa.
Men vi människor visar vår etikett vid ett första möte. Många som träffar mig tänker direkt pyjamassport och pluggkille med turistkamera. Det är säkert ofrivilligt men det är naturligt att vår hjärna drar en slutsats när vi människor visar vår ”etikett”. När en person sedan ”häller upp och smakar” innehållet Jimmy - Ja, då inser de snabbt att jag inte kan en enda karatespark, att jag var ganska lat i plugget och min kamera används sparsamt.
De flesta människor, förutom trångsynta rasister, förstår att det är innehållet som är viktigt, att en människa är innehållet.
Varför kan vi sommelierer inte det?
Varför dömer vi ut flera viner innan vi ens har smakat dem?
Måste vi prova mer blint för att bli mer förstående eller behövs ett FN för vin?
Portugisiska viner är träiga och tråkiga.
Det var min uppfattning tills för ett par månader sedan. Jag har sedan dess provat ett flertal fruktiga, moderna röda viner från Portugal och även en hel del bra vita. Snart åker jag ner på plats och besöker ett flertal producenter i Duorodalen.
För att citera en viss Rocky Balboa efter att han dunkat skiten ur Ivan Drago:
”If I can change, we all can change!”
Vilken tur att Portugals viner har förändrats och med det mina åsikter.
