Vi är rädd för att vara alldagliga Svensson och gör allt för att vara mindre svensk och mer kontinentala. Vi lever kvar i tanken att Sverige är ett avhängt land lång ifrån övriga Europa. Men är vår självbild vanställd? Fler och fler från de länder som vi vill efterlikna tar mer och mer efter vårt svenska beteende.
Jag minns en butter gammal dam som var stammis på Collage för knappt 20 år sedan. Hon klagade på allt, och en gång var oxfilen för seg.
Jag svarade vänligt att det var veckans erbjudande och att hundratals andra hade ätit samma anrättning utan att klaga.
”Ja men ni vet hur svenskar är – ingen som vågar klaga”, sa den arga gamla damen.
”Fast vi har haft ett stort antal utländska gäster som varit nöjd med samma rätt.”
”Utländska gäster! De vågar absolut inte klaga!”, utbrast hon.
Samtidigt som jag tycker det är en viss komik i den gamla damens resonemang kan jag inte undvika att dra parallellen om hur vi svenskar ser på oss själva, och på andra.
Vi svenskar ser oss själva som fega och tråkiga, samtidigt vill vi vara bättre än sydlänningar trotts att vi vill ta efter deras impulsiva och spontana beteende.
Jag vet inte hur många gånger jag åt buss hemma i Sverige och fått höra hur trista vi svenskar är när vi åker kollektivt.
”Nere på kontinenten talar alla med främmande människor på bussen. I Sverige blir man klassad som en galning om man startar en konversation med någon man delar säte med.”
Fler än jag som har hört detta?
Just hemkommen från Rom kan jag säga att rommarna är tio resor värre än svenskarna.
På samtliga av de bussar jag reste på, satte sig samtliga ensamma resenärer på sätet längst ut för att lämna sätet vid fönstret tomt. Anledningen till detta är naturligtvis att de inte vill ha någon medresenär som de behöver dela säte och konversation med. Sen att gamla damer och barn fick stå trots att dessa platser var lediga, det rörde inte rommarna i ryggen. Om någon bad att få sitta på en ledig plats vid fönstret, innanför en egocentrisk romare, då gav de motvilligt plats men visade demonstrativt att de inte var öppen för konversation.
Det är min övertygelse att det här är ett storstadsbeteende.
Jag tror att många gånger då vi har mött dessa fantastiska människor som konverserar med allt och alla på bussen i södra Europa har det varit i mindre byar och städer. Ofta händer samma sak när jag åker buss till och från Sveg i Härjedalen där jag är uppväxt. De är godhjärtade människor som bor i obygden och som vill konversera, utan baktanke. Det som är synd är att vi från Stockholm ofta klassar dessa svenskar som bondtölpar medan vi glorifierar deras motsvarigheter i Italien och Spanien.
Min flickvän åt en helt underbar Carbonara med Guanciale på en restaurang i centrala Rom. Denna restaurangs meny var skriven som på en bättre krog i Stockholm.
Nästan alla råvarorna var ursprungsbetecknade och de prioriterade närproducerat. Denna trend har funnits en längre tid på nordligare bredgrader men nu börjar den synas i storstäder i södra Europa.
En annan detalj som var anmärkningsvärt med Carbonaran är att den var gjort på torkad pasta – inte färsk!
När svenska restauranger har pasta på menyn är det något löjligt tvång att den ska vara färsk.
Färsk pasta är överlägsen till fyllda pastarätter såsom tortellini och ravioli. När det kommer till Spaghetti, Penne, Papardelle eller liknande är det nio av tio som misslyckas att få sin pasta al dente när de använder färsk deg. Det är mycket bättre att använda en högkvalitativ torkad pasta och få ett bra slutresultat. Och nej svenska kockar, ni är inte sämre än italienska kockar på pasta bara för att ni använder torkad pasta. Italienare använder det även på bättre krogar.
Och det är inte ofta, men då och då ser man en italienska som sitter och smuttar på en Cappucino på kvällskvisten på någon bar i Rom. Vi svenskar tar hårdare på flera av de italienska etikettsreglerna en dem själva.
Ska vi någon gång bli lika kontinentala som dem måste vi, precis som de, skita lite i de regler som finns.
Samtidigt får vi finna oss i att de tar efter oss och blir mer och strukturerade, precis som vi tråkiga svenskar.
Världen krymper, på gott och ont, men det är bara att gilla läget.
Något annat man kan gilla är:
Trippa alla Romana – komage i tomatsås med mynta.
Mater Matuta, Casale del Giglio 2006 – Ett Syrahdominerat rött vin från Lazio med mörka bärtoner, viol, kakao och en viss pepprighet. Sammetslena tanniner, bra koncentrerad frukt och en lång avslutning. 28 Euro – Well worth it!
