När vi åker på de snirkliga vägarna i södra Toscana konstaterar min flickvän att jag är konstig. Hon tycker jag är en nörd.
En mat och vin-fanatiker.
Jag är benägen att hålla med. När vi bilar genom Toscana glömmer jag nästan bort hur vackert det är. Jag envisas om att hålla utkik efter barer, restauranger och vingårdar.
Varför då?
För att jag vill veta ifall bakom just den där porten lurar en av Italiens gömda pärlor. Där finns kanske just den där restaurangen - som drivs av en familj som gör sin egen suveräna Salssicia, odlar sina egna örter och som gör sitt eget vin. En krog där mamman i familjen grillar över den öppna elden, där pappan är slaktare och kusinerna är vinmakare.
Jag är som ett barn på julafton, jag vill ha den där perfekta överraskningen.
De är samma sak när vi kör förbi vinrankor som växer längst vägen.
Tillhör de en producent jag känner till eller är det för mig något främmande och nytt? Är det något som jag bör smaka. Är det kanske en av de 200 Brunello producenterna jag inte känner till, hinner jag upptäcka dem innan Parker hypar deras viner och priserna blir allt för höga.
 |
| Sen eftermiddag in S Angelo in Colle |
Väl stående längst uppe på kullen vid Saint Angelo in Colle 20 minuter söder om byn Montalcino kan inte ens jag undvika att slås av den underbara vyn. I förgrunden skådas vingårdar, åter vingårdar – samtliga belägna på vackra dramatiska toskanska kullar. I bakgrunden anas havet och den klart blåa himmeln.
Nu snackar vi Brunello förstås – ett vin som alla vill dricka men ingen vill köpa i Sverige.
Lite sanning med modifikation men ärligt, det snackas nog mer om Brunello än det dricks det i det här landet.
Varför?
För att det inte finns på Bag in Box?
Ja, som tur är finns det absolut inte på låda och min förhoppning är att det aldrig någonsin kommer att hända.
Skämt åsido, det finns tre anledningar till att vi nordbor inte dricker detta fantastiska vin.
- Det är dyrt, och av den anledningen är det få som provat sig igenom ett större antal viner. Det är tyvärr få som har lärt sig uppskatta dess storhet.
- Ingen i detta land vill dricka Rosso di Montalcino för det är ett andravin.
- Brunello di Montalcino är ett matvin. Om det dricks ungt är det stramt, syrorna är höga och sticker ut åt alla möjliga håll samt tanninerna är som 5:ans sandpapper.
Jag kan hålla med om att jag ovan inte precis skönmålar det vinet som kalla Toscanas stolthet men ni som lärt er uppskatta dess storhet vet precis vad jag talar om.
"De skiter fullständigt ifall vingårdsägaren står där och försöker få dem att förstå hela deras filosofi med hela deras range. De vill bara dricka dyrt!"
Sedan fanns ju trenden för tjugo år sedan att man skulle göra Super-Toscanare i Montalcino, och visst finns det några lyckade sådana. Mitt förslag är dock att ta med alla franska rankor väster ut och plantera dem i Bolgheri istället.
 |
| ´Sangiovese Grosso i Juni |
För att återkomma till den andra anledningen ovan.
Vill man ha billigare, tillgängliga, lite bussigare viner från området – drick Rosso di Montalcino. Casanova di Neri gör ett helt lysande och Col d’Orcias Banditella är i klass med en riktig Brunello.
Jag tror också att det är viktigt att vi lär oss uppskatta ett områdes enklare viner först innan vi går in på prestigerna. Tyvärr fattar inte vissa munskänkar och andra bajsnödiga vindrickare det. På provningar går de direkt på de två dyraste vinerna i varje stånd.
De skiter fullständigt ifall vingårdsägaren står där och försöker få dem att förstå hela deras filosofi med hela deras range. De vill bara dricka dyrt!
Alla ni som var Rioja-drickare på åttio och nittiotal – handen på hjärtat. Vem av er drack någonsin en Crianza?
Det var mest ett evigt jagande efter Reserva och Grand Reserva.
När vi lär oss vara mindre pretansiösa och vågar dricka ett enklare vin från ett bättre område, då kan vi börja uppskatta Brunellos Storhet. Under tiden fortsätter jag speja efter Italien bäst gömda bästa restaurang.
