Tänk om....

Den här bloggen handlar om gastronomi - som även är kultur. Nu är kultur mer än någonsin politik. Låt mig sväva iväg hur jag tror vårt land skulle se ut om Jimme Åkesson, och hans hejdukar, levde och tog över vårt land efter andra världskriget.

Tyskarna har kapitulerat, likväl som japanerna i öst. Mussolini är sedan länge avsatt, och nu även avrättad.

I Sverige är vi glada över att kriget är slut, men det är ett stort flertal medborgare som sympatiserade med tyskarna, som inte är nöjda med det landet som är.

En man, med för den tiden ett mycket konstigt namn, Jimme Ågrensson, börjar att tala till dessa medborgare. Han pratar om Folkhemmet - det Folkhem som Per-Albin Hansson hade en vision om ett par decennier tidigare, men ändå ett modifierat Folkhem. Han pratar om solidaritet till våra egna men hur fattigdomen från övriga Europa kan komma att förstår vårt samhälle, vår tro. Sverige är nu ett rikt land där vi har varandra, och om vi tar hand om oss själva behöver vi inte världen.
Vi är rädda om det som är vårt och Ågensson blir statsminister.

De 45000 flyktingar från koncentrationslägerna som flydde till Sverige i vår verklighet, de blir avvisade av stadsminister Ågrensson. Dessa människor var vitala vid skogsbruken på den tiden, Vi behövde dem för att kunna utnyttja vår skog som bränsle. Hade vår skogsexport varit densamma idag utan dessa invandrare?
Hade vi kunnat få folk från södra Sverige och lämna trygga hus och hem för att flytta upp till Norrland för att jobba i skogen? Då, som nu, var Norrland glest befolkat och hade inte tillräckligt med egen arbetskraft för att klara jobb i den volymen.

Hur skulle vårt land se ut idag om vi inte haft skogsindustrin de senaste 70 åren?

Sverige på 60-talet - högkonjuktur
I vårt Sverige välkomnades arbetskraft från Italien, Jugoslavien och Turkiet tillsammans med människor från våra nordiska grannländer. Jag var inte där själv men jag tror att vi i detta land då började lära oss mer om andra kulturer, om deras sätt att tänka och vi började förstå deras värld. Som alltid vid högkonjuktur tar vi emot med öppna armar.

Sverige på 70-talet - lågkonjuktur
Fackförbunden ryter till och stoppar arbetskraftinvandringen. Vi tar dock emot flyktingar från Sydamerika, kristna syrianer från Turkiet och andra krigsdrabbade länder.
Som vid de flesta lågkonjukturer börjar många ifrågasättas vad de gör här.

Men hjälpte denna immigration svenska exportföretag? Kunde vi bättre förstå våra handelpartner i dessa avlägsna länder då vi ville exportera bilar, telefoner, möbler eller vad det nu må ha varit?
Jag kan inte svara på den frågan men jag tror att det skulle varit svårare om vi inte haft invandrare i vårt samhälle som lärt oss förstå.

Och maten!
Argumentet att vi bara fick pizza, kebab och fyra små rätter av all denna invandring, det är inte sant. Det är mycket och många influenser som skapad det mattlandet som nu finns med alla dess smaker och tekniker.
Visst är det inne med (ny)nordiskt men utan cross-trenderna som varit de senaste decennierna är jag ganska säker på att vi hade haft den utveckling som följt de senaste 20 åren.
Hade vi haft den gastroturism vi har idag?

Tänk om vi skulle vara en fattig nation? Utan skogsindustri, och utan några större exportföretag. Tänk om vi skulle vara ett instängt land, precis som Rumänien var under Ceausescu. Skulle vi då tänka vi och de när det gäller vår urbefolkning - Samerna? Skulle de fly sitt eget land och sitta tiggandes i främmande länder?
Och skulle vi behöva fly till främmande länder där de tänker som SD - att ni är välkomna om ni gör som oss? Tänk om stadsminister Ågrenssons barnbarn flydde till Långbortistan - medveten om att de inte fick fira jul, äta julskinka, hoppa små grodorna på midsommar, dricka snaps, och döttrarna var tvungen att bära slöja. Synd bara att Långbortistan inte skulle lära sig något om oss....
Och tänk om vi som var kvar här hemma fortfarande åt brunsås till allt? Inte en jävel skulle vilja komma och besöka detta kalla barbariska land som inte välkomnade någon, och där det åt äcklig mat.

Dario Cecchini - Mannen, myten och legenden

I byn Panzano in Chianti bor en slaktare som heter Dario Cecchini. I vissa kretsar är han känd som den galna slaktaren. Han är känd i hela den gastronomiska världen. Jag besökte Panzano i sommras, och frågan jag ställde var om det hela var en hype kring mannen med de smått galna ögonen, eller ifall detta verkligen är en köttälskares Nirvana?

Antica Macelleria Cecchini står det på marmorskylten ovanför ingången till lokalen. Det är nu inte bara ingång till slaktaraffären men även till tre restaurnger.

Vi hade valt att boka bord på Officina della Bistecca.

När vi väl kommer in är det första vi ser Dario, stående bakom den typiska italienska köttdisken, och han skär salami. Han verkar trivas med det.

Dario är känd för att vara smått galen, för sin karisma, att leda kampen mot de stora supermarkets och för att citera Dante. Och just det, han är även känd som slaktare.

Och det är ingen tvekan om att han älskar kött, och det med all respekt för djuren.

Det är ingen tvekan om att han tror på sin filosofi om att använda hela djuret - från nos till svans.

Han har bara ett väldigt bra sätt att nå ut med sitt budskap om boskap.

Inne i själva Macellerian bjuds vi på en fantastisk fänkålssalami, crostini med husets "Burro del Chianti" (lardo blandat med salvia, rosmarin och vinäger) och ett glas av Vittorios röda vin.

I menyn ingår detta vin från hans granne Vittorio. Precis som det antyder på menyn är det ett enkelt vin från Toscana, och skulle jag dricka det hemma i Stockholm skulle jag direkt avfärda det som dåligt men på plats funkar det - åtminstone till apertivo.

Efter ett tag leds samtliga gäster upp för trappan och vi kommer ut på bakgården där det är uppdukat tre långbord för samtliga gäster. Här är det meningen att vi ska äta, dricka och umgås med nya människor - och det funkar. Klientet är mycket blandat . koreaner (inte bara jag utan riktiga), amerikaner, italienare och britter vad vi kunde urskilja.

Uppdukningen är enkel, och servicen är vänlig på amerikansk manér. De flesta kyparna är amerikaner, just vår servitör är från Seattle och utbildar sig till slaktare. 

Det är en varm juliafton i Toscana, vi har tagit med en flaska I Sodi di San Niccoló från Castellare in Chianti och det är svårt att inte vara på gott humör. Nu börjar showen - för visst är det lite show...

Redan i  menyn ser vi att det är humor och glimten i ögat, andra rätten heter Carpaccio di Culo - carpaccio från röven.

De två första rätterna - Tartar och carpaccio är de två bästa rätterna i vårt tycke.

När vi kommer till de grillade rätterna tar showen fart på riktigt. Tomasso, som verkar vara någon form av hovmästare ställer sig med  två grillade köttbitar i luften och predikar högt och tydligt (nåja) om köttets förträffligthet. Han förklarar att deras brasilianska grillmästare är bäst i världen.

Det grillade köttet är gott, vissa bitar till och med mycket goda.

Men vissa bitar är genomstekta medans en annan bit är inte bara rare utan även kall inuti. Visst köper jag att här bakar man inte kött på lågtemp innan grillning, och här använder man inte köttermometer men försvarar det att vissa bitar inte håller ens närheten av rätt temperatur?

Köttet, som mestadels kommer från Spanien, men även Italien, är av hög kvalitet. Vår kypare förklarar att det hängmöras i sju dagar, och att det är för att Dario tycker att det räcker. Och vi är beredd att hålla med.

Bistecca Fiorentina - Bleu

"Till saken hör att han verkar älska det han gör, och han gör det fortfarande med mycket hjärta"

Costata Fiorentina - Well done

Lagom till att kvällens höjdpunkt, Bistecca della Fiorentina, ska serveras dyker Dario upp intill vårt bord. Vi sitter tydligen brevid några stamgäster som är vän med slaktaren. 

Någonstans trodde jag att Dario skulle vara den som presentera detta köttstyckte men han tittar mest roat på när Tomasso skriker sig hes i sin välsignelse över köttet. Dario står i bakgrunden och blåser lite i sitt berömda horn men vi ser ingen galen slaktare. 

Visst kan han även se snäll och beskedlig ut, den där Dario.

Trots det är han mannen, myten och legenden som gör stället till vad det är. Att han sedan har lyckats marknadsföra sig själv på ett fantastiskt sätt må så vara. Till saken hör att han verkar älska det han gör, och att han gör det fortfarande med mycket hjärta. Att han lyckats bygga ett litet imperium i den lilla byn Panzano - ja det är bara att gratulera.

Vi lämnatr restauragen mätta, och belåtna med upplevelsen. 

Söker du grillat kött till perfektion är detta kanske inte rätt för dig. Men är ni ute efter en unik upplevelse med flera goda smaker under en bar himmel i Toscana hos en legend som fortfarande lever - åk till Panzano.

Ett stort plus är att man är välkommen att ta med egna viner utan kostnad. Vi surplade i oss en I Sodi di San Niccoló med glädje.

Nu öppnar bloggen igen

Det var tre år sedan jag skrev ett inlägg här.
Under den tiden har det hänt en del.

Jag var med och nyöppnade Stadshuskällaren, en fantastiskt kul upplevelse som dock tog både tid och energi. Dock var det en resa som jag aldrig vill ha ogjord. Jag lärde mig en hel del - om restaurang, om människor och inte minst om mig själv.

Matsalen i Stadshuskällaren innan renovering

Min dotter Livia föddes för nästan två år sedan.
En fantastisk liten tjej med mycket vilja och karaktär. Ord kan inte beskriva hur mycket jag älskar henne.


Livet har blivit annourlunda.
Min kärlek till gastronomi har dock aldrig avtagit, men som allt annat i livet förändras ens perspektiv. Det som händer runtomkring dig, och människorna i din omgivning förändrar kanske inte ditt sätt att se på saker men de kan få dig att se saker från en annan vinkel.

För mig har det blivit viktigt med historia och människor bakom mat och vin. Jag fascineras av eldsjälar som vågar vara kompromisslösa och som lyckas. Minst lika fascinerande är det med de som kanske inte lyckas lika väl men som ändå orkar kämpa, trots att det blåser motvind.

Gastromisk historia innefattar ofta potitik.
Klassiskt exempel är när Napoleon i slutet av 1700-talet tog ifrån både adel och kyrka sina ägor i Bourgogne. Dessa vingårdar tilldelade han bönderna i trakten och han skrev även en lag om fördelnig av vingårdar vid testamente.
Idag är detta faktum en viktigt del om man ska förstå ett av världens mest fascinerande vindistrikt.

Jag fascineras av historien om varför det finns så mycket sardeller i maten i Piemonte, en region som inte är omgivet av hav.


Mina framtida inlägg kommer till stor del att handla om människorna, och om historien bakom maten och vinet. Jag kommer nyfiket att försöka förstå varför, och tycker det skulle vara kul om du vill vara med att tycka och ge din syn om vad det nu må vara.

Välkommen till Jimmys goda - blogg om mat, vin och människor.

When in Rome

When in Rome…

Hängandes vid Spanska trappan

…do as the Romans do.

Ordspråket syftar på något helt annat men för en sann gastronom är det ordagrant sant. Undvik Roms överprisade turistfällor - ät och drick där Romarna själv dinerar. Köp charkuterier och oljor där de bofasta handlar.

Rom är en världsstad med en oändlig historia, ett oändligt antal fantastiska byggnader och med oändligt många barer, restauranger, caféer och delibutiker.

Att läsa sig till historian är lätt, och att hitta till Colosseum, Peterskyrkan och Spanska trappan fixar vilken turist som helst. Däremot är det en djungel att hitta rätt ställen att äta och dricka på.

Jag har haft förmånen att resa tillsammans med min flickvän som har bott i Rom i 15 år och som talar italienska flytande. Många av mina vänner har kommit dit som turister utan att kunna säga mer än ”Buon Giorno” och lämnat Italiens huvudstad väsentligt fattigare och besvikna.

Det gäller att veta, inte bara vart man ska äta utan också vad man ska äta. Tyvärr räcker det inte med att undvika restauranger och barer på de stora Piazzorna och de som ligger intill turistattraktionerna.

Vid mitt första besök i Rom hamnade vi på en restaurang i närheten av Piazza del Popolo. Maten var helt ok, jag provade en gammal romersk specialitet – Trippa alla Romana, strimlor av komage i tomatsås med mynta. En rustik anrättning som fick friska toner av mynta som bröt bra med tomatsåsen. Dock betalade vi 5 euro för de frysta bönorna som vi beställde som contorno – tillbehör. Mineralvattnet var med italienska mått löjligt dyrt -6 euro. Tyvärr insåg jag att vi hamnat på en turistfälla, och jag tror inget blir glad av en sådan upptäckt.

Grillmästarens...

Efter det har jag ätit på flera bra krogar i Roms bostadsområden. En av favoriterna är ”La Campagnola” som ligger i Fleming på Via Flaminia Vecchia, ett par kilometer bortom Stadio Olimpico. En rustik restaurang med världens häftigaste grill och grillmästare. Här ska du självklart äta grillat men prova även de romerska specialiteterna som finns på antipasto buffen. Några bra exempel är friterad zucciniblomma – Fiori di Zucca och de risfyllda tomaterna – Pomodori di riso verde, två ganska rejäla men riktigt goda förrätter som romarna älskar. Här dinnerar ofta såväl Romas som Lazios fotbollsspelare.

Det här är en GRILL!

Bläckfiskar fyllda med ärtpure med mynta på Osteria Flaminio

En annan, liten modern kvartersrestaurang är Osteria Flaminio som ligger på Via Flaminia 297 inne i den lite finare stadsdelen Flamini. Här serveras klassisk romersk mat i modern tappning med mycket ursprungsbetecknade råvaror såsom tryffel och salssicia från Norcia.

Mitt absoluta favoritställe ligger dock mitt i smeten, ett stenkast från Piazza Venezia. En till synes oansenlig restaurang som ligger på ett baktorg som annars är nästintill folktomt. ”Vinando” har fyra bord på uteserveringen och kanske tio inomhus. Här äter du gott och hittar fantastiska viner till suveräna priser.

Vi drack senast en Sassicaia 1999 för blygsamma 110 euro. Ett moget vin som till en början hade en hel del choklad och kaffetoner i glaset som blandades med en härlig krydda och cederträtoner. Taninerna var moget sammetslena och eftersmaken precis så lång och sakta avtagande som man förväntar sig av ett vin av denna klass. Efter att vinet luftat en halvtimme dök det upp svartvinbärs och körsbärstoner i våra glas. Till stora viner föredrar jag vällagad okomplicerad mat och det var precis vad vi fick.

En pava vin hos Vinando

Vi började med lite prosecco och en spänstig och smakrik bläckfisksallad. Sedan var höjdpunkterna en magisk svart skaldjursrisotto och en helt perfekt grillad uppskivad entrecote – Tagliata alla griglia.

Här fanns inga turister, visserligen några amerikaner, men de verkade boende i Rom. Efter att handlat med mig en Barbaresco 1998 från Gaja gick jag nöjd därifrån men kvällen var långt ifrån slut. In på småtimmarna hamnade vi på en liten, skitig bar i närheten av Pantheon som heter Habana Cafe. Inget ställe man dricker Champage och lever lyxigt på men ett ställe där romare i alla åldrar går och sjunger Kareokee i grupp och verkar ha jävligt kul.

Som avslutning måste jag nämna två fantastiska butiker som visserligen ligger på den stora affärsgatan Via Cola di Rienzo men som är som två mecka, vägg i vägg, för matälskare. Det ena är Franchis Gastronomia, där du köper sanslöst goda ostar och fantastiska charkuterier. Jag började dreggla så fort jag såg disken med alla godsaker. Deras granne, Castroni, har alla olivoljor, såser och delikatesser på burk du kan tänka dig. Ska du köpa med dig mat från Rom – gå till dessa två goda grannar och sen har du handlat det du behöver.

Franchis - sorry Hötorgshallen men ni har en bit kvar

Pytt i panna - en klassiker som inte fått upprättelse!

Kvällens pytt i panna

Japp, du läste rätt - Pytt i panna.
Denna gamla, fina svenska klassiker är vår middag ikväll.
Dock är det inte den färdigskurna, frysta pytten som du hittar på Coop.
I morses skickade jag in en rimmad fläsksida i ugnen på ca 100 grader. Den fick lite sällskap av olivolja och Herbes Provence. Den fick bo där i 5 timmar.
Jag har även passat på att skära ner 350 gram fransyska som jag brynt i smör för att sedan brässera köttet i rött vin i en timme.
Nu ska Salssician snart tärnas och stekas, liksom potatisen och löken.
Vi föredrar stekta ägg och rödbetor. Visst fan låter det gott?

Alla kockar som läser detta, dags för fler att ge pytten den upprättelsen den är värd.
Hemmakockar, gör er egen pytt. Idag gör hemmakockar sin egen bearnaise, sätter egna fonder och surdegar. En pytt är en baggis.
Ni på krogen, jag skulle vilja se en riktigt bra pytt, enbart gjort på närproducerat. Vem vågar stoltsera med stans bästa pytt?

Nu har jag låtit en aning hysterisk men till saken hör att detta är en av våra mest misshandlade rätter.
Våga laga pytt och våga laga den ordentligt!

Förväntingar, Renommé och känslor

Årets Guide Michelin har precis landat och de talar om för oss vart vi äter och dricker bäst.

Om det ändå vore enkelt.

Om det bara var smak och doft, och till viss del synen, som bestämde våra kulinariska upplevelser.

Maten är god och vinet är gott – vad mer kan man begära?

Kanske att maten ska vara en fröjd för ögat?  Många menar att det styr din matupplevelse lika mycket som smak och doft.

Gastronomi är inte en domarsport.

En måltid är en personlig upplevelse för stunden, du kan dela mat, vin och bord med en person som upplever en middag på ett helt annat sätt.

Jag tänker på tre faktorer som påverkar oss när vi bedömer ett vin, en maträtt eller en hel måltid.

Förväntningar

”Det är förväntningarna som knäcker en”, brukar min svärmor alltid säga.

Det handlar om besvikelse för det du har förväntat dig, inte alltid något bättre, utan ofta något annorlunda.

När jag bodde på Ringvägen på Söder gick jag ofta runt hörnet till de trevliga iranierna på hörnet och beställde pizza. Deras pizzeria var lagom sunkig och de stoltserade med att ha en variation av fem olika kebabpizzor. Jag blev aldrig besviken – jag förväntade mig flottiga, dekadenta pizzor och de levererade.

En dag fick jag och Angela för oss att prova Lilla Capri ett par kvarter bort. Här märktes det att de ville vara mer än en pizzeria. De ville vara en modern italiensk Ristorante, som även serverade gourmet-pizzor. Möblerna var av det lite finare slaget, med skinn på stolarna och behandlade träbord. Vi satte oss ner och tänkte att vi kanske skulle få pizzor som i Italien eller åtminstone som på Ciao Ciao. Det smakade ungefär som hos de vänliga iranierna på hörnan, varken bättre eller sämre, men vi blev besviken. Vi hade förväntat oss finpizza och fick fulpizza!

I det här fallet handlar det om felkommunikation. Lilla Capri ger signaler om att vara något de inte är, därav de höga förväntningarna och besvikelsen. Eller var det vi som misstolkade?

Ofta målar vi upp en upplevelse i förväg. Det kan vara baserat på vänners referenser, ens egen fantasi, reklam eller en recension. Det är mycket som kan misstolkas och klagomål uppstå på en felfri produkt.

Därför är det viktigt för en restaurang att kommunicera vad som kan förväntas. Det kommer, och ska, alltid finnas utrymme för missförstånd men de kan minimeras.

Sedan finns det alltid skojarna, de som medvetet kommunicerar att de är något de inte är. Dessa människor har inget med gastronomi att göra. De är skurkar och de smutsar ner branschen!

De franska Michelingubbarna som ger en restaurang en eller flera stjärnor ger samtidigt krogens gäster höga förväntningar. Oftast levererar dessa ställen, ibland inte. Och ibland när de inte levererar, är det inte fel på produkten utan förväntningen.

Renommé

En välrenommerad kock eller vinmakare betyder ett starkt varumärke.

Melker Andersson har byggt sitt imperium på hans välrenommerade namn.

Angelo Gaja är en av Italiens mest välrenommerade vinproducent. När han släppte sina första viner ifrån Toscana var de hypade innan de kom på marknaden på grund av hans namn.

Det ska även sägas att i båda dessa branscher får man inte gott rykte utan anledning. Det ligger ofta blod, svett och tårar bakom dessa namn.

Jag kan ha fel men jag tror att det är ett stort antal gäster som går ifrån en välrenommerad krog missnöjda utan att erkänna det. De är antingen rädd att tycka fel, att de ska bli utskrattade för att de inte tycke om maten, eller så vill de skryta om att de varit på den fantastiskt dyra restaurangen och göra sina bekanta grön av avund.

I vinvärlden behöver det inte vara vinproducenten som är välrenommerad – det kan vara området.

Ett sådant område är Barolo i norra Italien. Barolo har ett grundmurat rykte som ett av Italiens stora viner. När det är som bäst är detta bland det godaste som kan drickas enligt min mening, men det finns skojare som producerar riktigt skitvin i Barolo.

Jag har vid ett flertal tillfällen stöt på dålig Barolo. De är producenter som utnyttjar att de kan skriva Barolo på sin etikett och ta betalt för namnet.

Tyvärr säljer dessa viner på att de heter Barolo och många köper det, dricker det och tycker det är ok för att de har druckit ett välrenommerat vin – Barolo.

Kan en restaurang få ett bättre renommé än en eller fler stjärnor i Guide Michelin?

Känslor

Vad vore mat och vin utan känslor?

På gott och ont är känslor inget vi kan styra till fullo.

Den känslan vi får när vi avnjuter en bra middag med mat, vin och kära är underbar. Känslan av besvikelse är lika stark negativ.

När vi äter en maträtt eller dricker ett vin känner vi att vi är på ett humör, positivt eller negativt. Ibland kan maten eller vinet omvända ens humör och ibland förstärka.

Hur gott blir inte ett glas rött när vi är på rödvinshumör? Det enklaste rödvinet kan då i upplevelse slå prestigevinet från dagen innan som konsumerades på ölhumör.

Hur professionella vi gastronomer än är kan vi inte glömma att vi är människor i första hand och att våra känslor påverkar vår bedömning.

Att vara inspektör hos Guide Michelin måste vara ett av världens bästa jobb, samtidigt ett av det svåraste. Du ska på olika dagar, på olika humör, i olikt väder bedöma olika maträtter på olika restauranger i olika länder. Att göra dessa fantastiska resor utan känslor är en omöjlighet. Jag hoppas och vill att dessa människor som bedömer är känslomänniskor, inte robotar. Annars förlora guiden sitt värde.

Min första tanke var att kritisera dagens ibland alltför medvetna samhälle och referera till att det var bättre för. Vid närmare eftertanke har det alltid varit mer än våra fem sinnen som påverkat vår måltidsupplevelse. Vi har alltid haft förväntningar, människor har alltid varit mer eller mindre välrenommerade och vi kommer alltid att ha känslor.

Jag kommer alltid att vara full av förväntan före en måltid.

Det finns ingen anledning att förneka att jag varje år kommer vara nyfiken på vad som händer i Guide Michelin.

Vissa dagar kommer jag känna mig lycklig av en avsmakningsmeny på en sjärnkrog.

Nästa dag kommer mina känslor att föredra Kebabpizza och Cola.

Det kanske är så enkelt. Att jag, full av förväntan, ska äta, dricka och njuta av det jag känner för. Välrenommerat eller ej.

Vin för stunden

Vem minns inte slutscenen på Sideways? Då huvudpersonen sitter med sin Cheval Blanc -59 på burgar-haket och njuter, eller åtminstone konsumerar sin ögonsten.

Är vissa viner för fina för vissa tillfällen? Eller ska man njuta av ett gott vin om det är måndag och du har dukat fram falukorv, om du känner det för stunden?

Paul Giamatti i Sideways

Just nu sitter jag en söndagseftermiddag och funderar på vad vi ska dricka för vin ikväll.

I går blev det en underbar, om än lite ung, Volnay -09 från Rossignol. Underbara nougattoner, blandat med den elegant, sexig Pinot Noirfrukten och en viss jordighet. Trots den unga åldern var tanninerna inte allt för hårda, det är visserligen sällan fallet med Volnayer.

Så – nu ska det öppnas en flaska vin, en vanig söndag. Det blir kött, sås och potatis till middag.

Min första tanke var att ta en Barbera 2010 från Ravello. Det är ett trevligt enkelt vardagsvin med bra frukt men det är inget stort och komplext vin.

Sedan börjar mina tankar gå mot Bordeaux.

Just nu är jag är sugen på ett vin som har finess, elegans, frukt och som är en upplevelse. Men det är ju en helt vanlig söndag i trista januari – kanske just därför.

Våra normer eller rättare sagt våra föräldrars normer säger att det dyra ska sparas till speciella tillfällen. Jag är uppväxt i Sveg där mina föräldrar sparade på en vanlig Gula Änkan i säkert 5-6 år bara för att de inte hittade ett tillfälle gott nog för Champagne.

Men vad är det egentligen som bestämmer ett tillfälle?

Dina känslor eller det datumet då någon råkar fylla jämt?

Respekt för råvaror och högtider i all ära men lever vi inte för stunden?

Okej, i mina yngre dagar levde jag kanske en gnutta för mycket för stunden och berusad av alkohol missbedömde jag kanske vad som var själva stunden.

Det var mer än en gång som jag vaknade upp med en god vän i soffan och flaska Gran Reserva från Rioja, eller en Musar som vi öppnat vid fyra-rycket på morgonen. Vi hade tagit ett par klunkar av vinet, använt flaskan som askopp och sedan däckat med CD-spelaren på Repeat. Det kunde betyda att båda vi och mina kära grannar hade hört Guns n’ Roses ”Appetite for Destrucion” minst ett dussin gånger.

Det är vid dessa stunder det finns noll respekt för din råvara men det levs för stunden.

Jag har nu gjort någon slags kompromiss. Det tallades lite på både en Leoville Barton och en Troplong Mondot innan jag bestämde mig för att dekantera en Virgine de Valandraud 2007.

Toner av tobak, laktris, viol och en lätt krydda tillsammans med en generös merlotfrukt kommer att förgylla vår afton.

Kvällens vin

Det här blev visst ett försvarstal för att öppna en god flaska vin ikväll.

Jag kände att skriva det för stunden.

En sommelier i drinkfinalen

Igår kväll avgjordes det vilken bartender som får åka till Kuba och representera Sverige i Havanna Clubs världsomfattande final. Tävlingen anordnades av Pernod Ricard tillsammans med Purfict. Michael ”M2” Bergström från den sistnämnda firman var en av domarna, Danko som vunnit tävlingen de två senaste gångerna var den andra. Och den tredje var en sommelier – moi.

I dagens vinvärld diskuteras det ifall ett vin är ekologiskt eller bio-dynamiskt, ifall vineriet är familjeägt. Det är nästan att många glömmer det viktigaste – vin ska vara gott!

Därför var min tanke innan kvällen var att fokusera på vem som gjorde den godaste drinken, inte så mycket runt omkring.

I korsningen Fredsgatan – Drottninggatan, i en gammal bank, ligger Atelier som är Absolut Vodkas hem. Åtminstone har Pernod Ricard inrett det som om den berömda vodkan skulle bo där.

Där samlades igår stora delar av Stockholms, tillika Sveriges barelit, för att se tio bartenders tävla. Ingen av de tävlande visste vilka delmoment som väntade, förutom att de skulle göra en drink med minst tre centiliter rom från Havanna club.

Deras första uppgift var ett teoriprov kombinerat med en blindprovning. Jag fick själv läsa frågorna och kan ärligt säga att jag inte skulle få mer än 2-3 poäng på teorin.

Dryckerna i blindprovningen var minst lika svårt. Det var fem olika romsorter plus en Calvados som de skulle sätta rätt land på. Med handen på hjärtat tror jag inte att jag fått mer än 2 poäng om jag provat själv.

Dock tycker jag det var helt rätt av Purfict att lägga kunskapsribban på en hög nivå, en tävling handlar om utmaningar.

Efter middagen var det sedan dags för deltagarna att göra sina drinkar. Vi i juryn fick instruktioner om att använda en skala från 1-10 för att bedöma varje enskild drink. I teorin lät det väldigt lätt, med facit i hand var det allt annat än lätt. .

För att nivån var väldigt hög på samtliga drinkar utom ett par. Och för att samtliga bartenders verkligen visade passion och engagemang i det de hade gjort. Det fanns inte en enda deltagare som inte kom fram till oss och förklarade sitt verk med stolthet. Jag blev imponerad av deras kreativitet, hantverk och deras känsla för detaljer. En av deltagarna berättade hur han använt minst två, tre olika Ginger Beer för att hitta den som gav bäst balans. En annan hade gjort ett rosenvatten med en speciell honung.

De tre första drinkarna var samtliga versioner av Daiquiri. Den som jag tyckte lyckades bäst av de tre var Mattias Skoog, Nobis Hotel som använde det ovannämnda rosenvattnet.

Jag försökte använda samma sensorisk som när jag bedömer ett vin. Mattias drink hade komplexitet i doften, man kunde känna tydliga romtoner, det fanns definitivt citrustoner från limen samtidigt som doften från rosorna låg där, angenämt blygt i bakgrunden. Smakmässigt överensstämde det jag fick på tungan med det jag känt i doften. Drinken hade precis som ett bra vin en bra balans mellan de olika elementen. Drinken var välgjord, snygg men saknade lite av wow-faktorn.

"Jag vet inte ifall de har andra resurser i form av sponsorer än vi sommelierer eller ifall de bara har mer jävla annama men vi har mycket av lära av våra dryckeskusiner i spritvärlden." 

En drink som absolut hade wow-faktor var Markus Lundströms afterdinnerdrink som serverades med en tryffel och kanelstång på en liten gjutjärnsbricka. Med lite fantasi kunde man se kanelstången som en cigarr och tryffelskålen som en askkopp. En riktigt genomtänkt drink, både visuellt och smakmässigt.

Direkt efter den serverades en av mina favoritdrinkar denna kväll. ”Cuban Fizz” signerad Christian ”Greven” Grevius, Reisen. Jag och M2 var överens om det här är något som vi gärna beställer en till av direkt – och det är ett tecken på en bra drink! Kanske inte den mest spritiga, råa drink denna afton men den är flirtig, fräsch, balanserad och när Greven berättar hur den är gjord förstår vi att det är ett hantverk.

Cuban Fizz

30 ml Havanna Club 7 Anos

20 ml Cederlund Caloric Punsch

25 ml Citron

15 ml Sockerlag

Äggvita

Cholkadbitter

Bananspray

Soda

Nästa drink som fick mig att lyfta på ögonbrynen levererades ifrån Jakob Sundin, Grill. Även han hade gjort en egen tolkning av en Daiquiri - här med en elegant brytning av lavendel och med en antydan till laktristoner från några enstaka stänk Absinthe.

Det följde flera bra drinkar men den bästa kom sist.

”Rickeys Garden” av Magnus Pettersson, även han från Reisen bjöd på kvällen snyggaste, godaste, mest läskade drink med ett garnityr som var så ”over the top” att det funkade.

Rickeys Garden

50 ml Havanna 3 anos

25 ml Lime

20 ml Gurksyrup

3 Myntablad

2 stänk Orangeflower water

Bundaberg Ginger Beer

Serveras på is i ett högt glas garnerat med en lång skiva gurka skuret på längden samt en tjock buske mynta som täcker nästan hela toppen på glaset.

Även Rhys från Pontus hade en riktigt bra drink. Äh, som sagt – alla bidrag var seriösa och proffsiga.

Nu var det dags för oss att lämna in våra poäng till tävlingsledningen.

Det hade varit ett kul men ett svårt jobb. Det är mycket som ska bedömas med en Cocktail, till exempel gick vi även tillbaka och smakade samtliga drinkar då de stått några minuter för att se hur de smakade då de gått upp i temperatur eller ifall det var is som vattnat ut drinken.

Dock skulle det visa sig att våra röster vägde tungt men att de inte var direkt avgörande. Tävlingsledningen la ihop de poängen som deltagarna skrapat ihop i det första momentet tillsammans med de poäng vi gett till deras drinkar.

De tre med högst poäng var Magnus Pettersson, Jakob Sundin och Christian ”Greven” Grevius.

De tre gick vidare till ”Heta Stolen”. Ett moment där varje deltagare får två minuter på sig att svara rätt på så många frågor som möjligt. Den som har mest rätt där vinner hela tävlingen.

Jag kan lova att det var två svettiga minuter för de tre, jag kunde riktigt se hur svetten började lacka på den uppe på scenen, framför nästan hundra kollegor i branschen.

Efter en lång, kul och blöt afton stod Jakob Sundin som segrare!

Han hade gjort en väl genomförd tävling, med ett mycket imponerande resultat på teori/blindprovning.

Hans drink tillhörde toppskicket och på ”Heta Stolen” briljerade han med sin kunskap.

Grattis Jakob och lycka till i Havanna i maj!

Jag då? Jag knallade därifrån lätt berusad efter att ha tillbringat en kväll med en skicklig yrkeskår. Stockholms bartender håller hög internationell nivå och de engagerar sig till 120 procent. Jag vet inte ifall de har andra resurser i form av sponsorer än vi sommelierer eller ifall de bara har mer jävla annama men vi har mycket av lära av våra dryckeskusiner i spritvärlden.

Till sist vill jag tilläga att jag väl hemma avnjöt en Havanna Club 15 anos Gran Reserva, en gåva från arrangörerna, tillsammans med knäck som tjuvåt två veckor innan första advent. Men vad gör det – det var gott.

Jakob Sundins drink

Jakob Sundin

Island in the Stream

50 ml Havanna 3 anos

20 ml Lime

15 ml Sockerlag

4 droppar lavendel

2 lätta dash Absinthe

Årets Servitör 2011, nja nästan

Det är aldrig kul att bli tvåa.
Speciellt inte om det bara är två som tävlar, då är det även en sista placering.

Det har nu gått en vecka sedan finalen i Årets Servitör och jag har fått lite distans. Faktum är jag är ganska nöjd med en andra placering. Tvåa i en tävling som jag inte egentligen hade tänkt ställa upp i.
Det som retar mig är uppträdandet på scenen, och det brisfällande arrangemanget.
Innan vi fortsätter - Grattis Ludvig! Du är en värdig vinnare.
Vi hade båda lika dåliga förutsättningar.

Duellen hette konceptet på finalen och det var inte svårt att lista ut att vi skulle göra en uppgift parallelt. Det visar sig att vi ska servera ett bord om fyra personer dessert, dessertvin och kaffe.
Vinet ska dekanteras, det visar sig vara en Prinsesstårta vi ska skära upp och till sist ska vi göra kaffe till de fyra.
"Piece of Cake?" ;)
Både finalisterna tyckte att det lät lätt när vi fick förutsättningarna.

Jag kunde inte ha fått en bättre början. Jag sökte direkt kontakt med bordets värdinna, fick in en Ice-breaker som resulterade i ett skratt från samtliga vid bordet.
Dekanteringen av dessertvin var i min mening så klockren att den skulle kunna visas som läromedel.
Vid det här laget kändes allt riktigt bra. Jag hade visserligen ingen koll på Ludvig men min tanke vara att fokusera på att hålla en egen hög nivå.
När vinet var serverat var det dags att skära upp tårtan. Det var en åtta-bitars Prinsesstårta som skulle serveras till våra sällskap. Jag presenterade tårtan för mina gäster och ställde ner den. Nu var det bara att hämta tårtspaden och skära upp den.
Det var just det - tårtspaden. Det låg två knivar, två gafflar, två skedar och en brödkniv men ingen tårtspade som Mice en place.
I en seriös tävling där målet är att höja nivån på servicen i det här landet - varför lägger man då inte ut korrekt utrustning? För att vi ska båda improvisera efter tillgång?
Om det är anledningen, tycker jag att det är bedrövligt. Att juryn utgår från att våra restauranger alltid har brist på utrustning och resurser för service. För mig är det ett sätt att inte ta service lika seriöst som kök, att vi inte ska ha samma resurser.
Tror ni att det skulle vara en kocktävling där finalsterna skulle göra en puré utan en riktig mixer eller ungnssteka utan digitaltermometer?
Mitt svar är nej, för att kockar förväntar sig sina verktyg för att kunna prestera.
Varför ska vi inte kunna det?
Jag lyckades ändå skära upp fyra bitar som jag serverade stående. Jag fick senare veta att Ludvig serverade sina bitar liggande. Vad som är rätt? Ingen aning.

Sedan kom Satans vertyg in i bilden - kaffekvarnen och kaffemaskinen.
Vi hade tagit beställning på fyra kaffe; en Latte macchiato, Americano, Cappucino och en enkel Espresso.
Nu har våra vänner i juryn ställt dit en kaffekvarn som inte måttar en enkel eller dubbel. Det får vi göra själva efter eget ögonmått. Det hela övervakas av en barista.
Min blygsamma fråga till honom är ifall han kan gå in och ögonmåtta exakt dos på en kvarn utan att "måtta in sig" ett par gånger?
På samtliga krogar jag har jobbat på i fyra länder i tjugo år har jag jobbat med kvarnar som måttar, för att det är exakt.
Varför ska det i en final "frihällas"?
Nämn en seriös bartendertävling där det inte används mätglas.
Det var här jag fick en inre panik, att sedan vattenfunktionen på själva kaffemaskinen var en gåta gjorde inte saken bättre.Gåtan har jag fortfarande inte löst. Visserligen fick jag ut varmt vatten till Americanon men jag har ingen aning om hur, tydligen skulle jag ta bort något, trycka en knapp och sedan kom vattnet någon annanstans.
Vid det här laget var hela min fina inledning bortblåst i mitt huvud. Paniken över att jag underpresterat på kaffet gjorde att jag började slarva. Kaffet serverades på fel sida, jag glömde fråga ifall de ville ha digestif, jag frågade inte ifall mina gäster var klar med tårtan. Istället ställde jag mig och rengjorde den där jävla kaffemaskinen.

Jag kände direkt att det hade gått åt pipsvängen. Min egen prestation var undermåttig, jag kan fortsätta att räkna mina misstag och jag har inga ursäkter.
Juryn och tävlingsledningen hade fram till finalen gjort ett fantastiskt jobb och jag vet att de består av idel proffs.
Bara ett litet tips till nästa år - utforma tävlingen, med rätt redskap så att även finalisterna kan känna sig som proffs.
Och än en gång - Grattis Ludvig!

Årets Servitör 2011

Ikväll klockan 18:00 öppnar portarna till årets Restauranggala i Vinterträdgården på Grand Hotel, Stockholm.
Femton minuter senare är det dags för "Duellen" som ska avgöra vem som blir Årets Servitör 2011. Den ena av duellanterna som ska stå på scenen, i fokus för hela landets krogelit, är Ludvig Jureskog.
Hans motståndare, ja det är jag!

Först var vi sex stycken som samlades för en knapp månad sen på Restaurangakademin i Stockholm. Då var det semi-final och efter lunch var vi bara fyra. Innan dagen var slut var vi bara två kvar - de två finalisterna.
Ingen av oss vet direkt vad vi ska göra ikväll på den där scenen. Servera, svara på frågor, dekantera, tranchera eller blanda drinkar.
Jag känner mig dock inte nervös, inte än. Jag ställer mig den klassiska frågan - Vad är det värsta som kan hända?
Kanske är det att vi ska flambera och att jag bränner ner hela Grand Hotel.
Nä, det värsta som kan hända att jag blir tvåa.
Inte så illa pinkat med tanke på att jag inte hade en tanke på att ställa upp innan Maria Rogell skickade en inbjudande länk till mig via Facebook.
Däremot inte sagt att jag inte kommer att gå för vinst för fullt. Jag har pluggat lite allmänt inom gastronomi men det är svårt att veta vad jag ska plugga. Däremot har jag förberett mig mentalt och jag ser fram emot att får gå fram på scenen. Jag ser fram emot att charma jury, publik och övriga med min slappa elegans som jag använder vardagligen på Prinsen.
Kommer det att räcka till?
Klockan 18:15 ska jag stå på scenen. En timme senare vet vi.

Årets finalister!

Vinvärlden - kvinnornas värld

Veuve Clicquot - många anser att hon var den första moderna affärskvinnan

I vinvärlden har det alltid funnits framgångsrika kvinnor. De har aldrig jämkats fram och jag har aldrig hört någon säga att det här vinet är fantastiskt, bara för att det är gjort av en kvinna.

I vår moderna värld framhävs många prestationer och framgångar bara för att de är kvinnor som har åstadkommit dem. Det är åtskilliga gånger det lyfts fram hur fantastiskt ett resultat är, men enbart för att det är en kvinna som stått vid rodret.

Det är ofta kvinnor särbehandlas i media, näringsliv och politik.

Frågan är om det täckta könet verkligen behöver det, eller ifall de kan klara sig gentemot män utan särbehandling?

I politiken, och även i näringslivet, talas det ofta om jämkning mellan könen. Jag tycker personligen det är fel att någon ska belönas för dess kön och inte för kompetens.

I druvorna värld kan vi gå tillbaka till det tidiga 1800-talet i Frankrike, närmare bestämt till Champagne där änkan Veuve Clicqout Ponsardin styrde och ställde. Hon lyfte sin framlidne makes företag från att vara en relativt liten producent till att bli en av de större. Många anser att hon var den första moderna affärskvinnan.

Något senare samma århundrade i Duorodalen, Portugal fanns det en dam vid namn Dona Antonia Adelaide Ferreira. Hon anses vara den viktigaste personen, inte bara kvinnan, i portvinets historia. Hon ägde över 30 vingårdar i Portvinsdistriktet och ansågs på sin tid vara en modig visionär.

Jag kan nämna flera profiler såsom Madame Pommery, Mary Penfold och Lily Bollinger. Det finns ett stort antal kvinnor som skrivit in sig i vinets historieböcker. Det står skrivets om dem för deras prestationer, för det de åstadkommit – inte bara som kvinnor.

Idag finns det otaliga kvinnliga profiler i vinvärlden och de finns där för att de förtjänar det, inte på grund av deras kön.

Bara en idiot skulle säga att Helene Turleys viner är bra för att vara gjord av en kvinnlig vinmakare. Hon är en av de bästa vinmakarna i Kaliforniens historia – punkt.

Jancis Robinson är en av världens mest respekterade vinkritiker, inte för att hon har tantig smak utan för att hon är kunnig, kompetent inom sitt område.

Ingen skulle höja på ögonbrynen om det var en man som skulle vara chefs-editerare för The Oxford Companion to Wine. Nu råkar det vara Mrs Robinson, och vet ni vad?

Det är ingen som höjer på ögonbrynen över det.

Dona Antonia Adelaide Ferreira

Min åsikt är att Mona Sahlins fall var att hon var kvinna. Oavsett vad man tycker om hennes politik. Hon envisades, speciellt tidigt i sin karriär, med att inleda tal med ”Jag som kvinna och mamma…”.

Det led visserligen till att hon blev populär men samtidigt begränsade hon sig som politiker. Den första kvinnliga ledaren för Socialdemokraterna blev sedd som en kvinnlig ledare, inte politiker. Jag tror att om hon hade talat mer om kompetens och kärnfrågor hade hennes karriär sett annan ut idag. Sedan är det möjligt att hon inte hade den kompetensen, det är en annan fråga vi kan diskutera vid annat tillfälle.

" Idag finns det otaliga kvinnliga profiler i vinvärlden och de finns där för att de förtjänar det, inte på grund av deras kön."

Trots att vår värld bland druvorna, med all rätt, anses som gubbig och mansdominerad finns det kvinnor som lyckas. Och de som lyckas prisas, inte som kvinnor, utan som vinmakare, vingårdsägare och journalister.

Samtidigt känner jag inte till några damer som skyller sin brist på framgång på deras kön.

Systrarna Lamarche som driver Domaine Lamarche i Bourgogne tog sedan ett antal år över driften efter deras far. Resultatet har blivit imponerande, Lamarche viner har höjt sig två nivåer. Dock har deras riktiga mediala och kommersiella genombrott uteblivit än så länge.

Jag antar att ni förstår vart jag vill komma – genombrottet väntar inte på sig för att de är kvinnor. Ingen annan skulle vilja eller våga påstå något annat.

Kvinnor kan, lika bra som män och ofta bättre - vinvärlden har bevisat det. De behöver varken särbehandling eller jämkning, de behöver behandlas likvärdigt.

Inte förrän då kommer deras prestationer att ses som likvärdiga.

De kom de på i Champagne för några hundra år sedan.

Brunello di Montalcino - Vinet som alla älskar men ingen dricker

När vi åker på de snirkliga vägarna i södra Toscana konstaterar min flickvän att jag är konstig. Hon tycker jag är en nörd.

En mat och vin-fanatiker.

Jag är benägen att hålla med. När vi bilar genom Toscana glömmer jag nästan bort hur vackert det är. Jag envisas om att hålla utkik efter barer, restauranger och vingårdar.

Varför då?

För att jag vill veta ifall bakom just den där porten lurar en av Italiens gömda pärlor. Där finns kanske just den där restaurangen - som drivs av en familj som gör sin egen suveräna Salssicia, odlar sina egna örter och som gör sitt eget vin. En krog där mamman i familjen grillar över den öppna elden, där pappan är slaktare och kusinerna är vinmakare.

Jag är som ett barn på julafton, jag vill ha den där perfekta överraskningen.

De är samma sak när vi kör förbi vinrankor som växer längst vägen.

Tillhör de en producent jag känner till eller är det för mig något främmande och nytt? Är det något som jag bör smaka. Är det kanske en av de 200 Brunello producenterna jag inte känner till, hinner jag upptäcka dem innan Parker hypar deras viner och priserna blir allt för höga.

Sen eftermiddag in S Angelo in Colle

Väl stående längst uppe på kullen vid Saint Angelo in Colle 20 minuter söder om byn Montalcino kan inte ens jag undvika att slås av den underbara vyn. I förgrunden skådas vingårdar, åter vingårdar – samtliga belägna på vackra dramatiska toskanska kullar. I bakgrunden anas havet och den klart blåa himmeln.

Nu snackar vi Brunello förstås – ett vin som alla vill dricka men ingen vill köpa i Sverige.

Lite sanning med modifikation men ärligt, det snackas nog mer om Brunello än det dricks det i det här landet.

Varför?

För att det inte finns på Bag in Box?

Ja, som tur är finns det absolut inte på låda och min förhoppning är att det aldrig någonsin kommer att hända.

Skämt åsido, det finns tre anledningar till att vi nordbor inte dricker detta fantastiska vin.

1. Det är dyrt, och av den anledningen är det få som provat sig igenom ett större antal viner. Det är tyvärr få som har lärt sig uppskatta dess storhet.
2. Ingen i detta land vill dricka Rosso di Montalcino för det är ett andravin.
3. Brunello di Montalcino är ett matvin. Om det dricks ungt är det stramt, syrorna är höga och sticker ut åt alla möjliga håll samt tanninerna är som 5:ans sandpapper.

Jag kan hålla med om att jag ovan inte precis skönmålar det vinet som kalla Toscanas stolthet men ni som lärt er uppskatta dess storhet vet precis vad jag talar om.

"De skiter fullständigt ifall vingårdsägaren står där och försöker få dem att förstå hela deras filosofi med hela deras range. De vill bara dricka dyrt!"

Sedan fanns ju trenden för tjugo år sedan att man skulle göra Super-Toscanare i Montalcino, och visst finns det några lyckade sådana. Mitt förslag är dock att ta med alla franska rankor väster ut och plantera dem i Bolgheri istället.

´Sangiovese Grosso i Juni

För att återkomma till den andra anledningen ovan.

Vill man ha billigare, tillgängliga, lite bussigare viner från området – drick Rosso di Montalcino. Casanova di Neri gör ett helt lysande och Col d’Orcias Banditella är i klass med en riktig Brunello.

Jag tror också att det är viktigt att vi lär oss uppskatta ett områdes enklare viner först innan vi går in på prestigerna. Tyvärr fattar inte vissa munskänkar och andra bajsnödiga vindrickare det. På provningar går de direkt på de två dyraste vinerna i varje stånd.

De skiter fullständigt ifall vingårdsägaren står där och försöker få dem att förstå hela deras filosofi med hela deras range. De vill bara dricka dyrt!

Alla ni som var Rioja-drickare på åttio och nittiotal – handen på hjärtat. Vem av er drack någonsin en Crianza?

Det var mest ett evigt jagande efter Reserva och Grand Reserva.

När vi lär oss vara mindre pretansiösa och vågar dricka ett enklare vin från ett bättre område, då kan vi börja uppskatta Brunellos Storhet. Under tiden fortsätter jag speja efter Italien bäst gömda bästa restaurang.

Svenska mindersvärdskomplex gentemot södra Europa bygger i många fall på myter.

Vi är rädd för att vara alldagliga Svensson och gör allt för att vara mindre svensk och mer kontinentala. Vi lever kvar i tanken att Sverige är ett avhängt land lång ifrån övriga Europa. Men är vår självbild vanställd? Fler och fler från de länder som vi vill efterlikna tar mer och mer efter vårt svenska beteende.

Jag minns en butter gammal dam som var stammis på Collage för knappt 20 år sedan. Hon klagade på allt, och en gång var oxfilen för seg.

Jag svarade vänligt att det var veckans erbjudande och att hundratals andra hade ätit samma anrättning utan att klaga.

”Ja men ni vet hur svenskar är – ingen som vågar klaga”, sa den arga gamla damen.

”Fast vi har haft ett stort antal utländska gäster som varit nöjd med samma rätt.”

”Utländska gäster! De vågar absolut inte klaga!”, utbrast hon.

Samtidigt som jag tycker det är en viss komik i den gamla damens resonemang kan jag inte undvika att dra parallellen om hur vi svenskar ser på oss själva, och på andra.

Vi svenskar ser oss själva som fega och tråkiga, samtidigt vill vi vara bättre än sydlänningar trotts att vi vill ta efter deras impulsiva och spontana beteende.

Jag vet inte hur många gånger jag åt buss hemma i Sverige och fått höra hur trista vi svenskar är när vi åker kollektivt.

”Nere på kontinenten talar alla med främmande människor på bussen. I Sverige blir man klassad som en galning om man startar en konversation med någon man delar säte med.”

Fler än jag som har hört detta?

Just hemkommen från Rom kan jag säga att rommarna är tio resor värre än svenskarna.

På samtliga av de bussar jag reste på, satte sig samtliga ensamma resenärer på sätet längst ut för att lämna sätet vid fönstret tomt. Anledningen till detta är naturligtvis att de inte vill ha någon medresenär som de behöver dela säte och konversation med. Sen att gamla damer och barn fick stå trots att dessa platser var lediga, det rörde inte rommarna i ryggen. Om någon bad att få sitta på en ledig plats vid fönstret, innanför en egocentrisk romare, då gav de motvilligt plats men visade demonstrativt att de inte var öppen för konversation.

Det är min övertygelse att det här är ett storstadsbeteende.

Jag tror att många gånger då vi har mött dessa fantastiska människor som konverserar med allt och alla på bussen i södra Europa har det varit i mindre byar och städer. Ofta händer samma sak när jag åker buss till och från Sveg i Härjedalen där jag är uppväxt. De är godhjärtade människor som bor i obygden och som vill konversera, utan baktanke. Det som är synd är att vi från Stockholm ofta klassar dessa svenskar som bondtölpar medan vi glorifierar deras motsvarigheter i Italien och Spanien.

Min flickvän åt en helt underbar Carbonara med Guanciale på en restaurang i centrala Rom. Denna restaurangs meny var skriven som på en bättre krog i Stockholm.

Nästan alla råvarorna var ursprungsbetecknade och de prioriterade närproducerat. Denna trend har funnits en längre tid på nordligare bredgrader men nu börjar den synas i storstäder i södra Europa.

En annan detalj som var anmärkningsvärt med Carbonaran är att den var gjort på torkad pasta – inte färsk!

När svenska restauranger har pasta på menyn är det något löjligt tvång att den ska vara färsk.

Färsk pasta är överlägsen till fyllda pastarätter såsom tortellini och ravioli. När det kommer till Spaghetti, Penne, Papardelle eller liknande är det nio av tio som misslyckas att få sin pasta al dente när de använder färsk deg. Det är mycket bättre att använda en högkvalitativ torkad pasta och få ett bra slutresultat. Och nej svenska kockar, ni är inte sämre än italienska kockar på pasta bara för att ni använder torkad pasta. Italienare använder det även på bättre krogar.

Och det är inte ofta, men då och då ser man en italienska som sitter och smuttar på en Cappucino på kvällskvisten på någon bar i Rom. Vi svenskar tar hårdare på flera av de italienska etikettsreglerna en dem själva.

Ska vi någon gång bli lika kontinentala som dem måste vi, precis som de, skita lite i de regler som finns.

Samtidigt får vi finna oss i att de tar efter oss och blir mer och strukturerade, precis som vi tråkiga svenskar.

Världen krymper, på gott och ont, men det är bara att gilla läget.

Något annat man kan gilla är:

Trippa alla Romana – komage i tomatsås med mynta.

Mater Matuta, Casale del Giglio 2006 – Ett Syrahdominerat rött vin från Lazio med mörka bärtoner, viol, kakao och en viss pepprighet. Sammetslena tanniner, bra koncentrerad frukt och en lång avslutning. 28 Euro – Well worth it!

Rosa vår!

Våren är äntligen här.

Nu kan vi svenskar sitta på uteserveringarna inlindade i tre filtar, visserligen skakande av frossa, och njuta av vårsolen.

För bara några år sedan var det 90 % öl som konsumerades i de friska vårvindarna, men de senaste åren är det fler och fler som sitter och sippar på ett glas rosé.

Har vi svenskar blivit mer kontinentala eller är det så att våra smaklökar förändrats drastiskt de senaste tio åren?

Jag minns när jag jobbade på restaurang Collage på nittiotalet. Vi hade då två olika roséviner på listan – Mateus, ett pärlande tråkig historia från Portugal och ett stilla vars namn jag har förträngt. Då var det mest gamla damer i hatt som skulle på Dramaten som beställde rosévin, och det kunde vara midvinter likväl som höst.

Nuförtiden är urvalet både på restauranger och Systembolaget bredare, och det konsumeras mycket större volymer i Svea rike, åtminstone under det varmare halvåret.

En skillnad de senaste tjugo åren är att det nu produceras rosé av mycket högre kvalitet. Det finns producenter i främst Frankrike och Spanien som verkligen lägger ner tid och själ på att göra bra rosa viner.

Jag tror dock inte att det är en anledning till att vi dricker mer rosé i Sverige. Ska sanningen fram så tror jag att 98 % av rosédrickarna stuntar totalt i hur det smakar. Det viktiga är att det är sol, uteservering eller picknick och rosa i glaset.

Jag vet inte ifall vi kan skylla på Stockholmsbrattsen som har sin vecka i San Tropez där det hinkas rosé i omängder. Till en viss del har de influerat och vi tycker att det känns både lyxigt och kontinentalt att svalka oss med denna skära dryck.

Dock har det inte medfört att vi dricker mer rosa Champagne, varken på sommaren eller på vintern i vårt avlånga land. Varför ska vi göra det? Varför ska vi betala mer än 70 kronor för en flaska eller knappt tvåhundra för en Bag in box för att se rosa skimmer i våra glas?

Jag tror att de flesta nöjer sig med den lyxiga rosa känslan av vår och franska Rivieran utan att tänka på hur det som man dricker smakar. De flesta krogarna bryr sig inte ens om att ta in ett rosévin av kvalitet för att de vet att den stora massan ger blanka fan i hur det smakar. Det är synd för att det finns en stor mängd bra viner ute på marknaden men de flesta konsumenter i Sverige utgår ifrån priset utan att ha någon relevans till kvaliteten.

Samtidigt som jag på ett sätt tycker det är bra att vi svenskar inte är allt för snobbiga i vårt vindrickande tycker jag att vi borde värna mer om kvalitet.

Det är dock inte lätt att hitta bättre rosér på Systembolaget. Av de tjugo viner som finns i det tillfälliga, säsongsbetonade sortimentet är det inte ett enda som kostar över 100 kronor. De finns ett större antal i beställningssortimentet men åter igen, varför envisas svenska staten med att göra det svårt för oss som vill ha kvalitet?

Jag kan själv köpa en flaska för sjuttio kronor och njuta av den i parken i goda vänners lag. Dock nöjer jag mig inte med att det är rosa. Jag vill att det ska vara gott och det är väl grundläggande för alla, inklusive de som ser berusningen som det primära.

Det finns enkla men goda viner i den prisklassen och vi får ta de vinerna för vad de är, bra viner att svalka sig med på balkongen eller på picknicken. Men varför är det svårt att lägga lite mer pengar på ett riktigt bra rosa vin? För dryga hundralappen öppnar sig en helt ny rosa värld. Här kan du hitta viner som är komplexa, med personlighet och som kan avnjutas för att de faktiskt är goda.

Eller varför inte lyxa till det med en bra rosé-Champagne?

Rosa Champagne är underskattat, det finns många som älskar rosévin och som älskar Champagne men rosé-Champagne kommer av någon anledning aldrig på tal.

Hur det än är hoppas jag att ni njuter av vår och sommar, gärna med ett glas rosé i handen. Men glöm inte att det blir en större njutning om ni är medveten om vad ni dricker och framför allt nöj er inte med att det är rosa. Tänk på att det ska vara gott!

Bra Rosévin:

Domaine Tempier, Bandol, Frankrike

Det går knappt att skriva om bra rosé utan att nämna denna utmärkta producent som gör livliga, fruktiga roséviner med bra syra år efter år. För tillfället marknadsförs detta vin ej på systembolaget.

Chateau Simone, Palette, Frankrike

Ännu ett kultrosé från Provence. Detta har lite mer mörk röd frukt och vissa fattoner.

Nix, detta vin finns inte heller på Systembolaget men båda dessa viner kan köpas av Mads Höjlund på Theis Vin.

Rosa Bubblare:

Bollinger Rosé, Champagne

Säg vad ni vill, rosa ”Bolle” har alltid varit en personlig favorit. Är alltid pålitlig i sin strama men ack så läckra stil.

Krug Rosé, Champagne

Say no more…