En sommelier i drinkfinalen

Igår kväll avgjordes det vilken bartender som får åka till Kuba och representera Sverige i Havanna Clubs världsomfattande final. Tävlingen anordnades av Pernod Ricard tillsammans med Purfict. Michael ”M2” Bergström från den sistnämnda firman var en av domarna, Danko som vunnit tävlingen de två senaste gångerna var den andra. Och den tredje var en sommelier – moi.

I dagens vinvärld diskuteras det ifall ett vin är ekologiskt eller bio-dynamiskt, ifall vineriet är familjeägt. Det är nästan att många glömmer det viktigaste – vin ska vara gott!

Därför var min tanke innan kvällen var att fokusera på vem som gjorde den godaste drinken, inte så mycket runt omkring.

I korsningen Fredsgatan – Drottninggatan, i en gammal bank, ligger Atelier som är Absolut Vodkas hem. Åtminstone har Pernod Ricard inrett det som om den berömda vodkan skulle bo där.

Där samlades igår stora delar av Stockholms, tillika Sveriges barelit, för att se tio bartenders tävla. Ingen av de tävlande visste vilka delmoment som väntade, förutom att de skulle göra en drink med minst tre centiliter rom från Havanna club.

Deras första uppgift var ett teoriprov kombinerat med en blindprovning. Jag fick själv läsa frågorna och kan ärligt säga att jag inte skulle få mer än 2-3 poäng på teorin.

Dryckerna i blindprovningen var minst lika svårt. Det var fem olika romsorter plus en Calvados som de skulle sätta rätt land på. Med handen på hjärtat tror jag inte att jag fått mer än 2 poäng om jag provat själv.

Dock tycker jag det var helt rätt av Purfict att lägga kunskapsribban på en hög nivå, en tävling handlar om utmaningar.

Efter middagen var det sedan dags för deltagarna att göra sina drinkar. Vi i juryn fick instruktioner om att använda en skala från 1-10 för att bedöma varje enskild drink. I teorin lät det väldigt lätt, med facit i hand var det allt annat än lätt. .

För att nivån var väldigt hög på samtliga drinkar utom ett par. Och för att samtliga bartenders verkligen visade passion och engagemang i det de hade gjort. Det fanns inte en enda deltagare som inte kom fram till oss och förklarade sitt verk med stolthet. Jag blev imponerad av deras kreativitet, hantverk och deras känsla för detaljer. En av deltagarna berättade hur han använt minst två, tre olika Ginger Beer för att hitta den som gav bäst balans. En annan hade gjort ett rosenvatten med en speciell honung.

De tre första drinkarna var samtliga versioner av Daiquiri. Den som jag tyckte lyckades bäst av de tre var Mattias Skoog, Nobis Hotel som använde det ovannämnda rosenvattnet.

Jag försökte använda samma sensorisk som när jag bedömer ett vin. Mattias drink hade komplexitet i doften, man kunde känna tydliga romtoner, det fanns definitivt citrustoner från limen samtidigt som doften från rosorna låg där, angenämt blygt i bakgrunden. Smakmässigt överensstämde det jag fick på tungan med det jag känt i doften. Drinken hade precis som ett bra vin en bra balans mellan de olika elementen. Drinken var välgjord, snygg men saknade lite av wow-faktorn.

"Jag vet inte ifall de har andra resurser i form av sponsorer än vi sommelierer eller ifall de bara har mer jävla annama men vi har mycket av lära av våra dryckeskusiner i spritvärlden." 

En drink som absolut hade wow-faktor var Markus Lundströms afterdinnerdrink som serverades med en tryffel och kanelstång på en liten gjutjärnsbricka. Med lite fantasi kunde man se kanelstången som en cigarr och tryffelskålen som en askkopp. En riktigt genomtänkt drink, både visuellt och smakmässigt.

Direkt efter den serverades en av mina favoritdrinkar denna kväll. ”Cuban Fizz” signerad Christian ”Greven” Grevius, Reisen. Jag och M2 var överens om det här är något som vi gärna beställer en till av direkt – och det är ett tecken på en bra drink! Kanske inte den mest spritiga, råa drink denna afton men den är flirtig, fräsch, balanserad och när Greven berättar hur den är gjord förstår vi att det är ett hantverk.

Cuban Fizz

30 ml Havanna Club 7 Anos

20 ml Cederlund Caloric Punsch

25 ml Citron

15 ml Sockerlag

Äggvita

Cholkadbitter

Bananspray

Soda

Nästa drink som fick mig att lyfta på ögonbrynen levererades ifrån Jakob Sundin, Grill. Även han hade gjort en egen tolkning av en Daiquiri - här med en elegant brytning av lavendel och med en antydan till laktristoner från några enstaka stänk Absinthe.

Det följde flera bra drinkar men den bästa kom sist.

”Rickeys Garden” av Magnus Pettersson, även han från Reisen bjöd på kvällen snyggaste, godaste, mest läskade drink med ett garnityr som var så ”over the top” att det funkade.

Rickeys Garden

50 ml Havanna 3 anos

25 ml Lime

20 ml Gurksyrup

3 Myntablad

2 stänk Orangeflower water

Bundaberg Ginger Beer

Serveras på is i ett högt glas garnerat med en lång skiva gurka skuret på längden samt en tjock buske mynta som täcker nästan hela toppen på glaset.

Även Rhys från Pontus hade en riktigt bra drink. Äh, som sagt – alla bidrag var seriösa och proffsiga.

Nu var det dags för oss att lämna in våra poäng till tävlingsledningen.

Det hade varit ett kul men ett svårt jobb. Det är mycket som ska bedömas med en Cocktail, till exempel gick vi även tillbaka och smakade samtliga drinkar då de stått några minuter för att se hur de smakade då de gått upp i temperatur eller ifall det var is som vattnat ut drinken.

Dock skulle det visa sig att våra röster vägde tungt men att de inte var direkt avgörande. Tävlingsledningen la ihop de poängen som deltagarna skrapat ihop i det första momentet tillsammans med de poäng vi gett till deras drinkar.

De tre med högst poäng var Magnus Pettersson, Jakob Sundin och Christian ”Greven” Grevius.

De tre gick vidare till ”Heta Stolen”. Ett moment där varje deltagare får två minuter på sig att svara rätt på så många frågor som möjligt. Den som har mest rätt där vinner hela tävlingen.

Jag kan lova att det var två svettiga minuter för de tre, jag kunde riktigt se hur svetten började lacka på den uppe på scenen, framför nästan hundra kollegor i branschen.

Efter en lång, kul och blöt afton stod Jakob Sundin som segrare!

Han hade gjort en väl genomförd tävling, med ett mycket imponerande resultat på teori/blindprovning.

Hans drink tillhörde toppskicket och på ”Heta Stolen” briljerade han med sin kunskap.

Grattis Jakob och lycka till i Havanna i maj!

Jag då? Jag knallade därifrån lätt berusad efter att ha tillbringat en kväll med en skicklig yrkeskår. Stockholms bartender håller hög internationell nivå och de engagerar sig till 120 procent. Jag vet inte ifall de har andra resurser i form av sponsorer än vi sommelierer eller ifall de bara har mer jävla annama men vi har mycket av lära av våra dryckeskusiner i spritvärlden.

Till sist vill jag tilläga att jag väl hemma avnjöt en Havanna Club 15 anos Gran Reserva, en gåva från arrangörerna, tillsammans med knäck som tjuvåt två veckor innan första advent. Men vad gör det – det var gott.

Jakob Sundins drink

Jakob Sundin

Island in the Stream

50 ml Havanna 3 anos

20 ml Lime

15 ml Sockerlag

4 droppar lavendel

2 lätta dash Absinthe

Årets Servitör 2011, nja nästan

Det är aldrig kul att bli tvåa.
Speciellt inte om det bara är två som tävlar, då är det även en sista placering.

Det har nu gått en vecka sedan finalen i Årets Servitör och jag har fått lite distans. Faktum är jag är ganska nöjd med en andra placering. Tvåa i en tävling som jag inte egentligen hade tänkt ställa upp i.
Det som retar mig är uppträdandet på scenen, och det brisfällande arrangemanget.
Innan vi fortsätter - Grattis Ludvig! Du är en värdig vinnare.
Vi hade båda lika dåliga förutsättningar.

Duellen hette konceptet på finalen och det var inte svårt att lista ut att vi skulle göra en uppgift parallelt. Det visar sig att vi ska servera ett bord om fyra personer dessert, dessertvin och kaffe.
Vinet ska dekanteras, det visar sig vara en Prinsesstårta vi ska skära upp och till sist ska vi göra kaffe till de fyra.
"Piece of Cake?" ;)
Både finalisterna tyckte att det lät lätt när vi fick förutsättningarna.

Jag kunde inte ha fått en bättre början. Jag sökte direkt kontakt med bordets värdinna, fick in en Ice-breaker som resulterade i ett skratt från samtliga vid bordet.
Dekanteringen av dessertvin var i min mening så klockren att den skulle kunna visas som läromedel.
Vid det här laget kändes allt riktigt bra. Jag hade visserligen ingen koll på Ludvig men min tanke vara att fokusera på att hålla en egen hög nivå.
När vinet var serverat var det dags att skära upp tårtan. Det var en åtta-bitars Prinsesstårta som skulle serveras till våra sällskap. Jag presenterade tårtan för mina gäster och ställde ner den. Nu var det bara att hämta tårtspaden och skära upp den.
Det var just det - tårtspaden. Det låg två knivar, två gafflar, två skedar och en brödkniv men ingen tårtspade som Mice en place.
I en seriös tävling där målet är att höja nivån på servicen i det här landet - varför lägger man då inte ut korrekt utrustning? För att vi ska båda improvisera efter tillgång?
Om det är anledningen, tycker jag att det är bedrövligt. Att juryn utgår från att våra restauranger alltid har brist på utrustning och resurser för service. För mig är det ett sätt att inte ta service lika seriöst som kök, att vi inte ska ha samma resurser.
Tror ni att det skulle vara en kocktävling där finalsterna skulle göra en puré utan en riktig mixer eller ungnssteka utan digitaltermometer?
Mitt svar är nej, för att kockar förväntar sig sina verktyg för att kunna prestera.
Varför ska vi inte kunna det?
Jag lyckades ändå skära upp fyra bitar som jag serverade stående. Jag fick senare veta att Ludvig serverade sina bitar liggande. Vad som är rätt? Ingen aning.

Sedan kom Satans vertyg in i bilden - kaffekvarnen och kaffemaskinen.
Vi hade tagit beställning på fyra kaffe; en Latte macchiato, Americano, Cappucino och en enkel Espresso.
Nu har våra vänner i juryn ställt dit en kaffekvarn som inte måttar en enkel eller dubbel. Det får vi göra själva efter eget ögonmått. Det hela övervakas av en barista.
Min blygsamma fråga till honom är ifall han kan gå in och ögonmåtta exakt dos på en kvarn utan att "måtta in sig" ett par gånger?
På samtliga krogar jag har jobbat på i fyra länder i tjugo år har jag jobbat med kvarnar som måttar, för att det är exakt.
Varför ska det i en final "frihällas"?
Nämn en seriös bartendertävling där det inte används mätglas.
Det var här jag fick en inre panik, att sedan vattenfunktionen på själva kaffemaskinen var en gåta gjorde inte saken bättre.Gåtan har jag fortfarande inte löst. Visserligen fick jag ut varmt vatten till Americanon men jag har ingen aning om hur, tydligen skulle jag ta bort något, trycka en knapp och sedan kom vattnet någon annanstans.
Vid det här laget var hela min fina inledning bortblåst i mitt huvud. Paniken över att jag underpresterat på kaffet gjorde att jag började slarva. Kaffet serverades på fel sida, jag glömde fråga ifall de ville ha digestif, jag frågade inte ifall mina gäster var klar med tårtan. Istället ställde jag mig och rengjorde den där jävla kaffemaskinen.

Jag kände direkt att det hade gått åt pipsvängen. Min egen prestation var undermåttig, jag kan fortsätta att räkna mina misstag och jag har inga ursäkter.
Juryn och tävlingsledningen hade fram till finalen gjort ett fantastiskt jobb och jag vet att de består av idel proffs.
Bara ett litet tips till nästa år - utforma tävlingen, med rätt redskap så att även finalisterna kan känna sig som proffs.
Och än en gång - Grattis Ludvig!

Årets Servitör 2011

Ikväll klockan 18:00 öppnar portarna till årets Restauranggala i Vinterträdgården på Grand Hotel, Stockholm.
Femton minuter senare är det dags för "Duellen" som ska avgöra vem som blir Årets Servitör 2011. Den ena av duellanterna som ska stå på scenen, i fokus för hela landets krogelit, är Ludvig Jureskog.
Hans motståndare, ja det är jag!

Först var vi sex stycken som samlades för en knapp månad sen på Restaurangakademin i Stockholm. Då var det semi-final och efter lunch var vi bara fyra. Innan dagen var slut var vi bara två kvar - de två finalisterna.
Ingen av oss vet direkt vad vi ska göra ikväll på den där scenen. Servera, svara på frågor, dekantera, tranchera eller blanda drinkar.
Jag känner mig dock inte nervös, inte än. Jag ställer mig den klassiska frågan - Vad är det värsta som kan hända?
Kanske är det att vi ska flambera och att jag bränner ner hela Grand Hotel.
Nä, det värsta som kan hända att jag blir tvåa.
Inte så illa pinkat med tanke på att jag inte hade en tanke på att ställa upp innan Maria Rogell skickade en inbjudande länk till mig via Facebook.
Däremot inte sagt att jag inte kommer att gå för vinst för fullt. Jag har pluggat lite allmänt inom gastronomi men det är svårt att veta vad jag ska plugga. Däremot har jag förberett mig mentalt och jag ser fram emot att får gå fram på scenen. Jag ser fram emot att charma jury, publik och övriga med min slappa elegans som jag använder vardagligen på Prinsen.
Kommer det att räcka till?
Klockan 18:15 ska jag stå på scenen. En timme senare vet vi.

Årets finalister!

Vinvärlden - kvinnornas värld

Veuve Clicquot - många anser att hon var den första moderna affärskvinnan

I vinvärlden har det alltid funnits framgångsrika kvinnor. De har aldrig jämkats fram och jag har aldrig hört någon säga att det här vinet är fantastiskt, bara för att det är gjort av en kvinna.

I vår moderna värld framhävs många prestationer och framgångar bara för att de är kvinnor som har åstadkommit dem. Det är åtskilliga gånger det lyfts fram hur fantastiskt ett resultat är, men enbart för att det är en kvinna som stått vid rodret.

Det är ofta kvinnor särbehandlas i media, näringsliv och politik.

Frågan är om det täckta könet verkligen behöver det, eller ifall de kan klara sig gentemot män utan särbehandling?

I politiken, och även i näringslivet, talas det ofta om jämkning mellan könen. Jag tycker personligen det är fel att någon ska belönas för dess kön och inte för kompetens.

I druvorna värld kan vi gå tillbaka till det tidiga 1800-talet i Frankrike, närmare bestämt till Champagne där änkan Veuve Clicqout Ponsardin styrde och ställde. Hon lyfte sin framlidne makes företag från att vara en relativt liten producent till att bli en av de större. Många anser att hon var den första moderna affärskvinnan.

Något senare samma århundrade i Duorodalen, Portugal fanns det en dam vid namn Dona Antonia Adelaide Ferreira. Hon anses vara den viktigaste personen, inte bara kvinnan, i portvinets historia. Hon ägde över 30 vingårdar i Portvinsdistriktet och ansågs på sin tid vara en modig visionär.

Jag kan nämna flera profiler såsom Madame Pommery, Mary Penfold och Lily Bollinger. Det finns ett stort antal kvinnor som skrivit in sig i vinets historieböcker. Det står skrivets om dem för deras prestationer, för det de åstadkommit – inte bara som kvinnor.

Idag finns det otaliga kvinnliga profiler i vinvärlden och de finns där för att de förtjänar det, inte på grund av deras kön.

Bara en idiot skulle säga att Helene Turleys viner är bra för att vara gjord av en kvinnlig vinmakare. Hon är en av de bästa vinmakarna i Kaliforniens historia – punkt.

Jancis Robinson är en av världens mest respekterade vinkritiker, inte för att hon har tantig smak utan för att hon är kunnig, kompetent inom sitt område.

Ingen skulle höja på ögonbrynen om det var en man som skulle vara chefs-editerare för The Oxford Companion to Wine. Nu råkar det vara Mrs Robinson, och vet ni vad?

Det är ingen som höjer på ögonbrynen över det.

Dona Antonia Adelaide Ferreira

Min åsikt är att Mona Sahlins fall var att hon var kvinna. Oavsett vad man tycker om hennes politik. Hon envisades, speciellt tidigt i sin karriär, med att inleda tal med ”Jag som kvinna och mamma…”.

Det led visserligen till att hon blev populär men samtidigt begränsade hon sig som politiker. Den första kvinnliga ledaren för Socialdemokraterna blev sedd som en kvinnlig ledare, inte politiker. Jag tror att om hon hade talat mer om kompetens och kärnfrågor hade hennes karriär sett annan ut idag. Sedan är det möjligt att hon inte hade den kompetensen, det är en annan fråga vi kan diskutera vid annat tillfälle.

" Idag finns det otaliga kvinnliga profiler i vinvärlden och de finns där för att de förtjänar det, inte på grund av deras kön."

Trots att vår värld bland druvorna, med all rätt, anses som gubbig och mansdominerad finns det kvinnor som lyckas. Och de som lyckas prisas, inte som kvinnor, utan som vinmakare, vingårdsägare och journalister.

Samtidigt känner jag inte till några damer som skyller sin brist på framgång på deras kön.

Systrarna Lamarche som driver Domaine Lamarche i Bourgogne tog sedan ett antal år över driften efter deras far. Resultatet har blivit imponerande, Lamarche viner har höjt sig två nivåer. Dock har deras riktiga mediala och kommersiella genombrott uteblivit än så länge.

Jag antar att ni förstår vart jag vill komma – genombrottet väntar inte på sig för att de är kvinnor. Ingen annan skulle vilja eller våga påstå något annat.

Kvinnor kan, lika bra som män och ofta bättre - vinvärlden har bevisat det. De behöver varken särbehandling eller jämkning, de behöver behandlas likvärdigt.

Inte förrän då kommer deras prestationer att ses som likvärdiga.

De kom de på i Champagne för några hundra år sedan.

Brunello di Montalcino - Vinet som alla älskar men ingen dricker

När vi åker på de snirkliga vägarna i södra Toscana konstaterar min flickvän att jag är konstig. Hon tycker jag är en nörd.

En mat och vin-fanatiker.

Jag är benägen att hålla med. När vi bilar genom Toscana glömmer jag nästan bort hur vackert det är. Jag envisas om att hålla utkik efter barer, restauranger och vingårdar.

Varför då?

För att jag vill veta ifall bakom just den där porten lurar en av Italiens gömda pärlor. Där finns kanske just den där restaurangen - som drivs av en familj som gör sin egen suveräna Salssicia, odlar sina egna örter och som gör sitt eget vin. En krog där mamman i familjen grillar över den öppna elden, där pappan är slaktare och kusinerna är vinmakare.

Jag är som ett barn på julafton, jag vill ha den där perfekta överraskningen.

De är samma sak när vi kör förbi vinrankor som växer längst vägen.

Tillhör de en producent jag känner till eller är det för mig något främmande och nytt? Är det något som jag bör smaka. Är det kanske en av de 200 Brunello producenterna jag inte känner till, hinner jag upptäcka dem innan Parker hypar deras viner och priserna blir allt för höga.

Sen eftermiddag in S Angelo in Colle

Väl stående längst uppe på kullen vid Saint Angelo in Colle 20 minuter söder om byn Montalcino kan inte ens jag undvika att slås av den underbara vyn. I förgrunden skådas vingårdar, åter vingårdar – samtliga belägna på vackra dramatiska toskanska kullar. I bakgrunden anas havet och den klart blåa himmeln.

Nu snackar vi Brunello förstås – ett vin som alla vill dricka men ingen vill köpa i Sverige.

Lite sanning med modifikation men ärligt, det snackas nog mer om Brunello än det dricks det i det här landet.

Varför?

För att det inte finns på Bag in Box?

Ja, som tur är finns det absolut inte på låda och min förhoppning är att det aldrig någonsin kommer att hända.

Skämt åsido, det finns tre anledningar till att vi nordbor inte dricker detta fantastiska vin.

1. Det är dyrt, och av den anledningen är det få som provat sig igenom ett större antal viner. Det är tyvärr få som har lärt sig uppskatta dess storhet.
2. Ingen i detta land vill dricka Rosso di Montalcino för det är ett andravin.
3. Brunello di Montalcino är ett matvin. Om det dricks ungt är det stramt, syrorna är höga och sticker ut åt alla möjliga håll samt tanninerna är som 5:ans sandpapper.

Jag kan hålla med om att jag ovan inte precis skönmålar det vinet som kalla Toscanas stolthet men ni som lärt er uppskatta dess storhet vet precis vad jag talar om.

"De skiter fullständigt ifall vingårdsägaren står där och försöker få dem att förstå hela deras filosofi med hela deras range. De vill bara dricka dyrt!"

Sedan fanns ju trenden för tjugo år sedan att man skulle göra Super-Toscanare i Montalcino, och visst finns det några lyckade sådana. Mitt förslag är dock att ta med alla franska rankor väster ut och plantera dem i Bolgheri istället.

´Sangiovese Grosso i Juni

För att återkomma till den andra anledningen ovan.

Vill man ha billigare, tillgängliga, lite bussigare viner från området – drick Rosso di Montalcino. Casanova di Neri gör ett helt lysande och Col d’Orcias Banditella är i klass med en riktig Brunello.

Jag tror också att det är viktigt att vi lär oss uppskatta ett områdes enklare viner först innan vi går in på prestigerna. Tyvärr fattar inte vissa munskänkar och andra bajsnödiga vindrickare det. På provningar går de direkt på de två dyraste vinerna i varje stånd.

De skiter fullständigt ifall vingårdsägaren står där och försöker få dem att förstå hela deras filosofi med hela deras range. De vill bara dricka dyrt!

Alla ni som var Rioja-drickare på åttio och nittiotal – handen på hjärtat. Vem av er drack någonsin en Crianza?

Det var mest ett evigt jagande efter Reserva och Grand Reserva.

När vi lär oss vara mindre pretansiösa och vågar dricka ett enklare vin från ett bättre område, då kan vi börja uppskatta Brunellos Storhet. Under tiden fortsätter jag speja efter Italien bäst gömda bästa restaurang.

Svenska mindersvärdskomplex gentemot södra Europa bygger i många fall på myter.

Vi är rädd för att vara alldagliga Svensson och gör allt för att vara mindre svensk och mer kontinentala. Vi lever kvar i tanken att Sverige är ett avhängt land lång ifrån övriga Europa. Men är vår självbild vanställd? Fler och fler från de länder som vi vill efterlikna tar mer och mer efter vårt svenska beteende.

Jag minns en butter gammal dam som var stammis på Collage för knappt 20 år sedan. Hon klagade på allt, och en gång var oxfilen för seg.

Jag svarade vänligt att det var veckans erbjudande och att hundratals andra hade ätit samma anrättning utan att klaga.

”Ja men ni vet hur svenskar är – ingen som vågar klaga”, sa den arga gamla damen.

”Fast vi har haft ett stort antal utländska gäster som varit nöjd med samma rätt.”

”Utländska gäster! De vågar absolut inte klaga!”, utbrast hon.

Samtidigt som jag tycker det är en viss komik i den gamla damens resonemang kan jag inte undvika att dra parallellen om hur vi svenskar ser på oss själva, och på andra.

Vi svenskar ser oss själva som fega och tråkiga, samtidigt vill vi vara bättre än sydlänningar trotts att vi vill ta efter deras impulsiva och spontana beteende.

Jag vet inte hur många gånger jag åt buss hemma i Sverige och fått höra hur trista vi svenskar är när vi åker kollektivt.

”Nere på kontinenten talar alla med främmande människor på bussen. I Sverige blir man klassad som en galning om man startar en konversation med någon man delar säte med.”

Fler än jag som har hört detta?

Just hemkommen från Rom kan jag säga att rommarna är tio resor värre än svenskarna.

På samtliga av de bussar jag reste på, satte sig samtliga ensamma resenärer på sätet längst ut för att lämna sätet vid fönstret tomt. Anledningen till detta är naturligtvis att de inte vill ha någon medresenär som de behöver dela säte och konversation med. Sen att gamla damer och barn fick stå trots att dessa platser var lediga, det rörde inte rommarna i ryggen. Om någon bad att få sitta på en ledig plats vid fönstret, innanför en egocentrisk romare, då gav de motvilligt plats men visade demonstrativt att de inte var öppen för konversation.

Det är min övertygelse att det här är ett storstadsbeteende.

Jag tror att många gånger då vi har mött dessa fantastiska människor som konverserar med allt och alla på bussen i södra Europa har det varit i mindre byar och städer. Ofta händer samma sak när jag åker buss till och från Sveg i Härjedalen där jag är uppväxt. De är godhjärtade människor som bor i obygden och som vill konversera, utan baktanke. Det som är synd är att vi från Stockholm ofta klassar dessa svenskar som bondtölpar medan vi glorifierar deras motsvarigheter i Italien och Spanien.

Min flickvän åt en helt underbar Carbonara med Guanciale på en restaurang i centrala Rom. Denna restaurangs meny var skriven som på en bättre krog i Stockholm.

Nästan alla råvarorna var ursprungsbetecknade och de prioriterade närproducerat. Denna trend har funnits en längre tid på nordligare bredgrader men nu börjar den synas i storstäder i södra Europa.

En annan detalj som var anmärkningsvärt med Carbonaran är att den var gjort på torkad pasta – inte färsk!

När svenska restauranger har pasta på menyn är det något löjligt tvång att den ska vara färsk.

Färsk pasta är överlägsen till fyllda pastarätter såsom tortellini och ravioli. När det kommer till Spaghetti, Penne, Papardelle eller liknande är det nio av tio som misslyckas att få sin pasta al dente när de använder färsk deg. Det är mycket bättre att använda en högkvalitativ torkad pasta och få ett bra slutresultat. Och nej svenska kockar, ni är inte sämre än italienska kockar på pasta bara för att ni använder torkad pasta. Italienare använder det även på bättre krogar.

Och det är inte ofta, men då och då ser man en italienska som sitter och smuttar på en Cappucino på kvällskvisten på någon bar i Rom. Vi svenskar tar hårdare på flera av de italienska etikettsreglerna en dem själva.

Ska vi någon gång bli lika kontinentala som dem måste vi, precis som de, skita lite i de regler som finns.

Samtidigt får vi finna oss i att de tar efter oss och blir mer och strukturerade, precis som vi tråkiga svenskar.

Världen krymper, på gott och ont, men det är bara att gilla läget.

Något annat man kan gilla är:

Trippa alla Romana – komage i tomatsås med mynta.

Mater Matuta, Casale del Giglio 2006 – Ett Syrahdominerat rött vin från Lazio med mörka bärtoner, viol, kakao och en viss pepprighet. Sammetslena tanniner, bra koncentrerad frukt och en lång avslutning. 28 Euro – Well worth it!

Rosa vår!

Våren är äntligen här.

Nu kan vi svenskar sitta på uteserveringarna inlindade i tre filtar, visserligen skakande av frossa, och njuta av vårsolen.

För bara några år sedan var det 90 % öl som konsumerades i de friska vårvindarna, men de senaste åren är det fler och fler som sitter och sippar på ett glas rosé.

Har vi svenskar blivit mer kontinentala eller är det så att våra smaklökar förändrats drastiskt de senaste tio åren?

Jag minns när jag jobbade på restaurang Collage på nittiotalet. Vi hade då två olika roséviner på listan – Mateus, ett pärlande tråkig historia från Portugal och ett stilla vars namn jag har förträngt. Då var det mest gamla damer i hatt som skulle på Dramaten som beställde rosévin, och det kunde vara midvinter likväl som höst.

Nuförtiden är urvalet både på restauranger och Systembolaget bredare, och det konsumeras mycket större volymer i Svea rike, åtminstone under det varmare halvåret.

En skillnad de senaste tjugo åren är att det nu produceras rosé av mycket högre kvalitet. Det finns producenter i främst Frankrike och Spanien som verkligen lägger ner tid och själ på att göra bra rosa viner.

Jag tror dock inte att det är en anledning till att vi dricker mer rosé i Sverige. Ska sanningen fram så tror jag att 98 % av rosédrickarna stuntar totalt i hur det smakar. Det viktiga är att det är sol, uteservering eller picknick och rosa i glaset.

Jag vet inte ifall vi kan skylla på Stockholmsbrattsen som har sin vecka i San Tropez där det hinkas rosé i omängder. Till en viss del har de influerat och vi tycker att det känns både lyxigt och kontinentalt att svalka oss med denna skära dryck.

Dock har det inte medfört att vi dricker mer rosa Champagne, varken på sommaren eller på vintern i vårt avlånga land. Varför ska vi göra det? Varför ska vi betala mer än 70 kronor för en flaska eller knappt tvåhundra för en Bag in box för att se rosa skimmer i våra glas?

Jag tror att de flesta nöjer sig med den lyxiga rosa känslan av vår och franska Rivieran utan att tänka på hur det som man dricker smakar. De flesta krogarna bryr sig inte ens om att ta in ett rosévin av kvalitet för att de vet att den stora massan ger blanka fan i hur det smakar. Det är synd för att det finns en stor mängd bra viner ute på marknaden men de flesta konsumenter i Sverige utgår ifrån priset utan att ha någon relevans till kvaliteten.

Samtidigt som jag på ett sätt tycker det är bra att vi svenskar inte är allt för snobbiga i vårt vindrickande tycker jag att vi borde värna mer om kvalitet.

Det är dock inte lätt att hitta bättre rosér på Systembolaget. Av de tjugo viner som finns i det tillfälliga, säsongsbetonade sortimentet är det inte ett enda som kostar över 100 kronor. De finns ett större antal i beställningssortimentet men åter igen, varför envisas svenska staten med att göra det svårt för oss som vill ha kvalitet?

Jag kan själv köpa en flaska för sjuttio kronor och njuta av den i parken i goda vänners lag. Dock nöjer jag mig inte med att det är rosa. Jag vill att det ska vara gott och det är väl grundläggande för alla, inklusive de som ser berusningen som det primära.

Det finns enkla men goda viner i den prisklassen och vi får ta de vinerna för vad de är, bra viner att svalka sig med på balkongen eller på picknicken. Men varför är det svårt att lägga lite mer pengar på ett riktigt bra rosa vin? För dryga hundralappen öppnar sig en helt ny rosa värld. Här kan du hitta viner som är komplexa, med personlighet och som kan avnjutas för att de faktiskt är goda.

Eller varför inte lyxa till det med en bra rosé-Champagne?

Rosa Champagne är underskattat, det finns många som älskar rosévin och som älskar Champagne men rosé-Champagne kommer av någon anledning aldrig på tal.

Hur det än är hoppas jag att ni njuter av vår och sommar, gärna med ett glas rosé i handen. Men glöm inte att det blir en större njutning om ni är medveten om vad ni dricker och framför allt nöj er inte med att det är rosa. Tänk på att det ska vara gott!

Bra Rosévin:

Domaine Tempier, Bandol, Frankrike

Det går knappt att skriva om bra rosé utan att nämna denna utmärkta producent som gör livliga, fruktiga roséviner med bra syra år efter år. För tillfället marknadsförs detta vin ej på systembolaget.

Chateau Simone, Palette, Frankrike

Ännu ett kultrosé från Provence. Detta har lite mer mörk röd frukt och vissa fattoner.

Nix, detta vin finns inte heller på Systembolaget men båda dessa viner kan köpas av Mads Höjlund på Theis Vin.

Rosa Bubblare:

Bollinger Rosé, Champagne

Säg vad ni vill, rosa ”Bolle” har alltid varit en personlig favorit. Är alltid pålitlig i sin strama men ack så läckra stil.

Krug Rosé, Champagne

Say no more…