Duoro del 2

Det är en mäktig känsla att stå bland de oympade stockarna på Quinta do Novals mest kända vingård – Nacional.

Trots den bitande vintervinden och fukten från regnet som föll tidigare på morgonen kan jag inte låta bli att njuta av utsikten, den mäktiga tystnaden och känslan att vara här.

1931 valde de flesta Portvinsproducenter att inte deklarera årgången – Quinta do Noval var en av de få som vågade. De visade sig ha helt rätt och deras Nacional 1931 fram till idag den dyraste flaska Portvin som har sålts i världen. Sedan dess har denna producent räknats till en av de bästa ”stora bland de små”-producenterna i Duorodalen. De var även de som introducerade Late Bottle Vintage.

Under min rundtur får jag berättat att Quinta inte bara betyder vingård utan ofta även gård. Vi går förbi hönor och andra fåglar innan vi kommer ut till den berömda Nacional-vingården. De visar sig att till bara för ett par månader sedan fanns det även några grisar på gården men de verkar som de gick åt runt juletid.

Utsikten härifrån är imponerande, man ser ner till Pinhao och vingårdar som ligger på flera mils avstånd.

Vi går igenom vineriet och precis som hos Vallado är det designat så att vinet hela tiden rör sig nedåt så att det aldrig behöver pumpas.



Lagares hos Quinta do Noval



Jag får även kliva ner i de stora karen som kallar Lagares. Det är här man trampar druvor i entimmesskift i lag under skördetid. Jag hoppas att få vara med och trampa druvor någon gång i framtiden.

Vi avslutar touren med en provning i det nyrenoverade familjehuset. Först får vi prova ett par bordsviner där de blandar de lokala druvorna med Syrah. Ett par riktigt spännande viner med mörk & kryddig frukt och bra struktur. Det ska bli intressant att följa dessa viners utveckling de närmaste åren. Jag skrev tidigare att Duorodalen gör helt rätt som satsar nästan enbart på inhemska druvsorter. Fast jag inser även att Quinta do Noval har något stort på gång med Syrah, vi får se…

Efteråt provar vi igenom ett antal av husets Portviner. Alla är välgjorda men de enda som riktigt imponerade var Tawny 20 och LBV 2004 som båda visade stor personlighet.

Vi får dock inte prova några av deras Vintage Port men jag hoppas att någon gång kunna dricka deras Nacional och njuta.

På kvällen går jag och käkar middag och tar in en flaska Apegada Reserva 2007. Kyparen berättar att det ät från en vingård som ligger granne med Vallado. Ett välgjort vin som endast kostar 27 euro på restaurangen. Maten då?

Ja, här är det rustik vällagad mat som gäller. Jag käkar en bit rostat lamm med sås, ris och potatis, riktigt gott. Vissa krogar jag besöker försöker sig på lite cross-cooking, tyvärr med blandat resultat. Visst är det bra att det experimenterar för att utveckla sin gastronomi, men som det är idag blir det ganska tråkig mat man kan äta vart som helst i västvärlden.

Min bästa matupplevelse kommer på slutet av resan. Det är på en enkel grillrestaurang i Porto som heter O Assador Tipico. Det är en spartanskt inredd restaurang utan tjafs. Grymt bra portugisiska råvaror som de lägger på en kolgrill, serverar med ris och potatis. Svårare än så behöver det inte vara.

Nästa dag ska jag träffa Miguel Braga. Min vän Ben Hill har berättat lite blandade galna historier om denna man så jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig. Det visar sig dock att det är en ytterst trevlig man i sina bästa år. Han har en karismatisk personlighet och ett stort skägg.



San Leonardo



-          I look like Bin Ladins cousin with my beard. They stop me every time at the airport, säger han med ett stort skratt.

Först åker vi längst upp i bergen till San Leonardo. Miguel berättar att hans Tawny Ports får sitt namn härifrån. Vi är nu över 1000 meter över havet och här är utsikten än vackrare än hos Quinta do Noval.

Första stoppet är en liten lada mitt i en vingård där Manuel har sina stora liggare med basvinerna till hans Tawnys. Han berättar att ryggraden i hans 30-åriga är från 1972 medans basen till hans 40-åriga är från 1948. Detta betyder att medelåldern på hans Tawnys är bra mycket äldre än det behövs enligt lag men det är så hans far har gjort sina viner och det är så han vill göra. Resultaten talar för sig själv – San Leonardo är de bästa Tawny Ports som jag har provat – 10, 20, 30 och 40-åriga är samtliga enastående.

Till lunch får jag även träffa Manuel Viseu som är ägare till Quinta do Baldias och även god vän till Miguel. Vi provar både Manuel och Miguels bordsviner till lunch och jag får även prova ”Surgeon 2004”. Detta är ett rött kraftpaket som legat 5 år på fat och namnet?

Jag vill inte avslöja för mycket men Ben Hill, huliganer från Millvall och alldeles för mycket Portonic sägs ligga bakom namnet ”Surgeon”.

Manuel och Miguel är två helt olika personer men de har en hel del gemensamt. De är ödmjuka professionella vinmakare som tagit över familjeföretag och tradition. Båda har förnyat sina företag, från att enbart sålt viner till de stora portvinshusen till att nu sälja vin under egen etikett.

Det är alltid lika kul att träffa de i vinbranschen som är där lika mycket för kärleken som för pengarna.

Nu kanske vissa av er tänker ”men de finns ju flera som enbart gör det av kärlek och passion”.

Jag kanske är cynisk och negativ men jag tror att de flesta som investerat miljoner kronor i en vingård även tänker på pengar – mer eller mindre. Vi måste inse att det är deras levebröd och då spelar pengar roll och det är inget fel i det. Inte så länge passionen och glädjen är minst lika viktig.

Efter en trevlig middag med ännu fler trevlig viner tackar jag för mig i Portugal för denna gång.

Resan i helhet har varit en positiv överraskning. Vinerna har imponerat, människorna har varit fantastiska och jag längtar redan till nästa resa till Duoro-dalen.

Duoro del 1

Duoro – tradition och nytänkande

Duorodalen är i vinvärlden känt som Portvinets hem. Här har det producerats sött, uppspritat vin i århundrade och traditionen lever fortfarande i högsta grad. Många av de vinbönder som tidigare sålt sina druvor till de stora Portvinsproducenterna har sedan ett par decennier tillbaka börjat tillverka sina egna bordsviner.

Bordsviner låter kanske inte så spännande men i Duoro kallas samtliga viner som inte är starkvin för det. Under dessa tjugo år har deras viner utvecklats enormt och kvaliteten idag är mycket hög. Trots det anser de flesta att det här är bara början och att regionen fortfarande lär sig att krypa. Hur bra kan det bli när de lär sig att gå?

Naturligtvis åkte jag dit för att uppleva, dricka och äta på plats.

Högsta punkten hos Quinta do Vallado är 850 meter över havet

Efter en blöt natt i Porto följt av en kolhydratsstin macka som kallas ” Francesinha”, och en regnig tågresa 10 mil inland anländer jag till Duorodalens enda stad – Regua. Jag tar en taxi till Quinta do Vallado som står för husrum de kommande dagarna.

Det visar sig vara en B&B som ligger mitt uppe i en sydsluttning i det dramatiska landskapet. Bland vinrankor och apelsinträd ligger den charmiga byggnaden från 1700-talet som är smakfullt inrett i modern stil.

Min första kväll i Regua tillbringar jag på en restaurang/vinbar vid tågstationen som heter Castas de Pratos. Jag fick prova tre röda viner denna kväll, samtliga riktigt bra - det här verkar lovande.

Följande dag börjar med en morgonpromenad bland Quinta do Vallados vinrankor. De är belägna i de branta dalgångarna i sydläge. Det är fullt med stenar på många ställen, de fyller samma funktion som i Chateau Neuf de Pape där de reflekterar solen. Högsta punkten är 850 meter över havet och där längst uppe på kullarna ligger de äldsta gårdarna med rankor som är upp emot 100 år. Jag får senare förklarat av ägaren Francisco Ferreira det inte alltid betyder att det bästa vinet kommer från dessa plättar. Han visar mig en odling som har bra solexponering, den anser han ger bland det bästa vinet bland hans gårdar.

Bara ett stenkast därifrån, i ett läge med lite sämre solläge ligger en annan plätt med rankor av samma ålder. Vinet som blir producerat från den här plätten är långt under genomsnittet. Jag kan inte låta bli att i mitt stilla sinne dra paralleller med Bourgogne där terroirn kan vara helt olika bara med några meters avstånd.

Quinta do Vallado är en relativt stor producent som startades i början på nittiotalet. Fransisco kommer från den mäktiga Ferreira-familjen som ligger bakom namnet på Portvinshuset Ferreira. Numera ägs det av Sogrape som är en av de stora vinkoncernerna i Portugal. 
Quinta do Vallado köptes med stor del av det kapital som de fick tillgång till efter försäljningen av Ferreira.

Det märks att det finns mycket pengar i företaget, nu vill jag understryka att jag inte tycker att det är något fel med det. Teknologi och moderniteter målar kanske inte upp hela den romantiserande bilden av en vingård som många har, men det hjälper till att göra bättre viner. Vissa sysslor kan dock inte ersättas av maskiner – sortering av druvor och fottrampning är två exempel.

Det finns mig veterligen inget annat vindistrikt i världen där det mänskliga trampandet av druvor lever kvar i samma utsträckning. Många producenter använder visserligen ”robotfötter” till trampningen men till de flesta kvalitetsviner trampas det fortfarande.

Tillbaka till Quinta do Vallado där det är dags att prova vin.



Quinta do Vallados B&B



Vi provar först ett par vita viner som är helt ok men det är ändå de röda bordsvinerna som är mest intressanta.

Quinta do Vallado Touriga Nacional är ett välgjort druvtypiskt vin med tydliga toner av laktris och viol. De finns eleganta fattoner och mjuka taniner. Jag provade både 2006 och 2008. Den förstnämnda årgången är lite mer femenin medans 08 är kraftigare.

Även deras vin gjort på druvsorten Sasao är ett vin med stor personlighet. Detta vin är mer rustikt och det är mörkare frukt med kraftigare tanniner.

Jag vill även nämna deras Reserva som är ett riktigt kraftpaket, dock inte utan finess. Det finns fullt av undertoner i detta komplexa vin. Jag hittar tobak, choklad, mint, sötlaktris och viol i doften. Smaken är lång och även fast 2006 är en mindre kraftig årgång har vinet bra lagringspotential.

Nästa dag har jag date med en före detta ”Elite - look of the year model”. Nja, date och date är väl att överdriva men jag har ett möte den före detta modellen och olympiska volleybolltjejen Sandra Tavares da Silva.

Hon har lagt båda dessa karriärer på hyllan och är nu vinmakerska på Wine & Soul som hon äger tillsammans med sin man – Jorge Serodio Borges.

Vi träffas på deras lilla vineri och sätter genast igång att prova. Först ut är deras vita vin Guru som görs på enbart vita inhemska druvor och lagras på franska ekfat. Oj vad detta är gott!

Jag får prova 2010 från olika fat, där de har vinifierat vinerna från de olika plättarna separat. Det är en tydlig skillnad mellan proverna från de olika lägena. Jag fråga Sandra ifall de inte funderar på att göra vingårdsbetecknade Guru.

- Vi har tänkt på det men det skulle vara alldeles för liten produktion. Vår totala produktion av detta vin är 1300 flaskor, svarar hon.

Guru är utan tvekan det bästa vita vin jag provade på hela resan.

Vi går rask in till faten där de lagrar Pintas och deras andravin Pintas Character.

2010 Pintas från fat är fortfarande ett taninmonster och vinet är fortfarande slutet men den fantastiska frukten som är så typisk för Duorodalen finns absolut där.

När vi sedan provar samma vin fast från 2009 är det mer öppet och mer generöst. Detta är fortfarande slutet förstås men det är lättare att ana slutprodukten.

Sandra Tavares da Silva

Jag får även prova deras nya vin – Quinta do Manuella från fat. 2009 är deras första årgång för detta vin som kommer från en vingård med 80-100 år gamla stockar. Det är ett fantastiskt vin med koncentrerad, elegant frukt med toner av viol, röda bär och ecalyptus. Detta vin kommer till Sverige i höst och jag kommer utan att tveka köpa några flaskor.

Jag får även prova viner från en producent som heter Passaduoro. Det är ett tyskägt företag och vinmakare där är Sandras man Jorge. Först får jag prova deras vita som påminner om en bra vit Bordeaux. Sedan är det dags för deras röda och jag blir inte förvånad att det är två till viner av mycket hög klass.

Efter provningen är det dags för lunch där jag träffar flera lokala vinmakare. Alla är trevliga, och alla undrar varför Sverige har kvar Systembolaget?

- It doesn’t make any sense with the monopoly, säger de upprepade gånger.

De berättar även att en investerare från Angola har köpt en vingård i dalen. De skämtar om att det kommer att producera viner som kommer att blandas med Coca-Cola. Tydligen går största delen av exporten av Braca Vehla, Duorodalens dyraste kultvin, till just Angola. Tyvärr tycker överklassen där att vinet är för starkt så de blandar ut det med läskeblask.

Efter lunchen får jag skjuts upp till Quinta do Noval.

Mer om det i nästa avsnitt där ni även får träffa Miguel Braga från San Leonardo.