Tänk om....

Den här bloggen handlar om gastronomi - som även är kultur. Nu är kultur mer än någonsin politik. Låt mig sväva iväg hur jag tror vårt land skulle se ut om Jimme Åkesson, och hans hejdukar, levde och tog över vårt land efter andra världskriget.

Tyskarna har kapitulerat, likväl som japanerna i öst. Mussolini är sedan länge avsatt, och nu även avrättad.

I Sverige är vi glada över att kriget är slut, men det är ett stort flertal medborgare som sympatiserade med tyskarna, som inte är nöjda med det landet som är.

En man, med för den tiden ett mycket konstigt namn, Jimme Ågrensson, börjar att tala till dessa medborgare. Han pratar om Folkhemmet - det Folkhem som Per-Albin Hansson hade en vision om ett par decennier tidigare, men ändå ett modifierat Folkhem. Han pratar om solidaritet till våra egna men hur fattigdomen från övriga Europa kan komma att förstår vårt samhälle, vår tro. Sverige är nu ett rikt land där vi har varandra, och om vi tar hand om oss själva behöver vi inte världen.
Vi är rädda om det som är vårt och Ågensson blir statsminister.

De 45000 flyktingar från koncentrationslägerna som flydde till Sverige i vår verklighet, de blir avvisade av stadsminister Ågrensson. Dessa människor var vitala vid skogsbruken på den tiden, Vi behövde dem för att kunna utnyttja vår skog som bränsle. Hade vår skogsexport varit densamma idag utan dessa invandrare?
Hade vi kunnat få folk från södra Sverige och lämna trygga hus och hem för att flytta upp till Norrland för att jobba i skogen? Då, som nu, var Norrland glest befolkat och hade inte tillräckligt med egen arbetskraft för att klara jobb i den volymen.

Hur skulle vårt land se ut idag om vi inte haft skogsindustrin de senaste 70 åren?

Sverige på 60-talet - högkonjuktur
I vårt Sverige välkomnades arbetskraft från Italien, Jugoslavien och Turkiet tillsammans med människor från våra nordiska grannländer. Jag var inte där själv men jag tror att vi i detta land då började lära oss mer om andra kulturer, om deras sätt att tänka och vi började förstå deras värld. Som alltid vid högkonjuktur tar vi emot med öppna armar.

Sverige på 70-talet - lågkonjuktur
Fackförbunden ryter till och stoppar arbetskraftinvandringen. Vi tar dock emot flyktingar från Sydamerika, kristna syrianer från Turkiet och andra krigsdrabbade länder.
Som vid de flesta lågkonjukturer börjar många ifrågasättas vad de gör här.

Men hjälpte denna immigration svenska exportföretag? Kunde vi bättre förstå våra handelpartner i dessa avlägsna länder då vi ville exportera bilar, telefoner, möbler eller vad det nu må ha varit?
Jag kan inte svara på den frågan men jag tror att det skulle varit svårare om vi inte haft invandrare i vårt samhälle som lärt oss förstå.

Och maten!
Argumentet att vi bara fick pizza, kebab och fyra små rätter av all denna invandring, det är inte sant. Det är mycket och många influenser som skapad det mattlandet som nu finns med alla dess smaker och tekniker.
Visst är det inne med (ny)nordiskt men utan cross-trenderna som varit de senaste decennierna är jag ganska säker på att vi hade haft den utveckling som följt de senaste 20 åren.
Hade vi haft den gastroturism vi har idag?

Tänk om vi skulle vara en fattig nation? Utan skogsindustri, och utan några större exportföretag. Tänk om vi skulle vara ett instängt land, precis som Rumänien var under Ceausescu. Skulle vi då tänka vi och de när det gäller vår urbefolkning - Samerna? Skulle de fly sitt eget land och sitta tiggandes i främmande länder?
Och skulle vi behöva fly till främmande länder där de tänker som SD - att ni är välkomna om ni gör som oss? Tänk om stadsminister Ågrenssons barnbarn flydde till Långbortistan - medveten om att de inte fick fira jul, äta julskinka, hoppa små grodorna på midsommar, dricka snaps, och döttrarna var tvungen att bära slöja. Synd bara att Långbortistan inte skulle lära sig något om oss....
Och tänk om vi som var kvar här hemma fortfarande åt brunsås till allt? Inte en jävel skulle vilja komma och besöka detta kalla barbariska land som inte välkomnade någon, och där det åt äcklig mat.

Dario Cecchini - Mannen, myten och legenden

I byn Panzano in Chianti bor en slaktare som heter Dario Cecchini. I vissa kretsar är han känd som den galna slaktaren. Han är känd i hela den gastronomiska världen. Jag besökte Panzano i sommras, och frågan jag ställde var om det hela var en hype kring mannen med de smått galna ögonen, eller ifall detta verkligen är en köttälskares Nirvana?

Antica Macelleria Cecchini står det på marmorskylten ovanför ingången till lokalen. Det är nu inte bara ingång till slaktaraffären men även till tre restaurnger.

Vi hade valt att boka bord på Officina della Bistecca.

När vi väl kommer in är det första vi ser Dario, stående bakom den typiska italienska köttdisken, och han skär salami. Han verkar trivas med det.

Dario är känd för att vara smått galen, för sin karisma, att leda kampen mot de stora supermarkets och för att citera Dante. Och just det, han är även känd som slaktare.

Och det är ingen tvekan om att han älskar kött, och det med all respekt för djuren.

Det är ingen tvekan om att han tror på sin filosofi om att använda hela djuret - från nos till svans.

Han har bara ett väldigt bra sätt att nå ut med sitt budskap om boskap.

Inne i själva Macellerian bjuds vi på en fantastisk fänkålssalami, crostini med husets "Burro del Chianti" (lardo blandat med salvia, rosmarin och vinäger) och ett glas av Vittorios röda vin.

I menyn ingår detta vin från hans granne Vittorio. Precis som det antyder på menyn är det ett enkelt vin från Toscana, och skulle jag dricka det hemma i Stockholm skulle jag direkt avfärda det som dåligt men på plats funkar det - åtminstone till apertivo.

Efter ett tag leds samtliga gäster upp för trappan och vi kommer ut på bakgården där det är uppdukat tre långbord för samtliga gäster. Här är det meningen att vi ska äta, dricka och umgås med nya människor - och det funkar. Klientet är mycket blandat . koreaner (inte bara jag utan riktiga), amerikaner, italienare och britter vad vi kunde urskilja.

Uppdukningen är enkel, och servicen är vänlig på amerikansk manér. De flesta kyparna är amerikaner, just vår servitör är från Seattle och utbildar sig till slaktare. 

Det är en varm juliafton i Toscana, vi har tagit med en flaska I Sodi di San Niccoló från Castellare in Chianti och det är svårt att inte vara på gott humör. Nu börjar showen - för visst är det lite show...

Redan i  menyn ser vi att det är humor och glimten i ögat, andra rätten heter Carpaccio di Culo - carpaccio från röven.

De två första rätterna - Tartar och carpaccio är de två bästa rätterna i vårt tycke.

När vi kommer till de grillade rätterna tar showen fart på riktigt. Tomasso, som verkar vara någon form av hovmästare ställer sig med  två grillade köttbitar i luften och predikar högt och tydligt (nåja) om köttets förträffligthet. Han förklarar att deras brasilianska grillmästare är bäst i världen.

Det grillade köttet är gott, vissa bitar till och med mycket goda.

Men vissa bitar är genomstekta medans en annan bit är inte bara rare utan även kall inuti. Visst köper jag att här bakar man inte kött på lågtemp innan grillning, och här använder man inte köttermometer men försvarar det att vissa bitar inte håller ens närheten av rätt temperatur?

Köttet, som mestadels kommer från Spanien, men även Italien, är av hög kvalitet. Vår kypare förklarar att det hängmöras i sju dagar, och att det är för att Dario tycker att det räcker. Och vi är beredd att hålla med.

Bistecca Fiorentina - Bleu

"Till saken hör att han verkar älska det han gör, och han gör det fortfarande med mycket hjärta"

Costata Fiorentina - Well done

Lagom till att kvällens höjdpunkt, Bistecca della Fiorentina, ska serveras dyker Dario upp intill vårt bord. Vi sitter tydligen brevid några stamgäster som är vän med slaktaren. 

Någonstans trodde jag att Dario skulle vara den som presentera detta köttstyckte men han tittar mest roat på när Tomasso skriker sig hes i sin välsignelse över köttet. Dario står i bakgrunden och blåser lite i sitt berömda horn men vi ser ingen galen slaktare. 

Visst kan han även se snäll och beskedlig ut, den där Dario.

Trots det är han mannen, myten och legenden som gör stället till vad det är. Att han sedan har lyckats marknadsföra sig själv på ett fantastiskt sätt må så vara. Till saken hör att han verkar älska det han gör, och att han gör det fortfarande med mycket hjärta. Att han lyckats bygga ett litet imperium i den lilla byn Panzano - ja det är bara att gratulera.

Vi lämnatr restauragen mätta, och belåtna med upplevelsen. 

Söker du grillat kött till perfektion är detta kanske inte rätt för dig. Men är ni ute efter en unik upplevelse med flera goda smaker under en bar himmel i Toscana hos en legend som fortfarande lever - åk till Panzano.

Ett stort plus är att man är välkommen att ta med egna viner utan kostnad. Vi surplade i oss en I Sodi di San Niccoló med glädje.

Nu öppnar bloggen igen

Det var tre år sedan jag skrev ett inlägg här.
Under den tiden har det hänt en del.

Jag var med och nyöppnade Stadshuskällaren, en fantastiskt kul upplevelse som dock tog både tid och energi. Dock var det en resa som jag aldrig vill ha ogjord. Jag lärde mig en hel del - om restaurang, om människor och inte minst om mig själv.

Matsalen i Stadshuskällaren innan renovering

Min dotter Livia föddes för nästan två år sedan.
En fantastisk liten tjej med mycket vilja och karaktär. Ord kan inte beskriva hur mycket jag älskar henne.


Livet har blivit annourlunda.
Min kärlek till gastronomi har dock aldrig avtagit, men som allt annat i livet förändras ens perspektiv. Det som händer runtomkring dig, och människorna i din omgivning förändrar kanske inte ditt sätt att se på saker men de kan få dig att se saker från en annan vinkel.

För mig har det blivit viktigt med historia och människor bakom mat och vin. Jag fascineras av eldsjälar som vågar vara kompromisslösa och som lyckas. Minst lika fascinerande är det med de som kanske inte lyckas lika väl men som ändå orkar kämpa, trots att det blåser motvind.

Gastromisk historia innefattar ofta potitik.
Klassiskt exempel är när Napoleon i slutet av 1700-talet tog ifrån både adel och kyrka sina ägor i Bourgogne. Dessa vingårdar tilldelade han bönderna i trakten och han skrev även en lag om fördelnig av vingårdar vid testamente.
Idag är detta faktum en viktigt del om man ska förstå ett av världens mest fascinerande vindistrikt.

Jag fascineras av historien om varför det finns så mycket sardeller i maten i Piemonte, en region som inte är omgivet av hav.


Mina framtida inlägg kommer till stor del att handla om människorna, och om historien bakom maten och vinet. Jag kommer nyfiket att försöka förstå varför, och tycker det skulle vara kul om du vill vara med att tycka och ge din syn om vad det nu må vara.

Välkommen till Jimmys goda - blogg om mat, vin och människor.