Tänk om....

Den här bloggen handlar om gastronomi - som även är kultur. Nu är kultur mer än någonsin politik. Låt mig sväva iväg hur jag tror vårt land skulle se ut om Jimme Åkesson, och hans hejdukar, levde och tog över vårt land efter andra världskriget.

Tyskarna har kapitulerat, likväl som japanerna i öst. Mussolini är sedan länge avsatt, och nu även avrättad.

I Sverige är vi glada över att kriget är slut, men det är ett stort flertal medborgare som sympatiserade med tyskarna, som inte är nöjda med det landet som är.

En man, med för den tiden ett mycket konstigt namn, Jimme Ågrensson, börjar att tala till dessa medborgare. Han pratar om Folkhemmet - det Folkhem som Per-Albin Hansson hade en vision om ett par decennier tidigare, men ändå ett modifierat Folkhem. Han pratar om solidaritet till våra egna men hur fattigdomen från övriga Europa kan komma att förstår vårt samhälle, vår tro. Sverige är nu ett rikt land där vi har varandra, och om vi tar hand om oss själva behöver vi inte världen.
Vi är rädda om det som är vårt och Ågensson blir statsminister.

De 45000 flyktingar från koncentrationslägerna som flydde till Sverige i vår verklighet, de blir avvisade av stadsminister Ågrensson. Dessa människor var vitala vid skogsbruken på den tiden, Vi behövde dem för att kunna utnyttja vår skog som bränsle. Hade vår skogsexport varit densamma idag utan dessa invandrare?
Hade vi kunnat få folk från södra Sverige och lämna trygga hus och hem för att flytta upp till Norrland för att jobba i skogen? Då, som nu, var Norrland glest befolkat och hade inte tillräckligt med egen arbetskraft för att klara jobb i den volymen.

Hur skulle vårt land se ut idag om vi inte haft skogsindustrin de senaste 70 åren?

Sverige på 60-talet - högkonjuktur
I vårt Sverige välkomnades arbetskraft från Italien, Jugoslavien och Turkiet tillsammans med människor från våra nordiska grannländer. Jag var inte där själv men jag tror att vi i detta land då började lära oss mer om andra kulturer, om deras sätt att tänka och vi började förstå deras värld. Som alltid vid högkonjuktur tar vi emot med öppna armar.

Sverige på 70-talet - lågkonjuktur
Fackförbunden ryter till och stoppar arbetskraftinvandringen. Vi tar dock emot flyktingar från Sydamerika, kristna syrianer från Turkiet och andra krigsdrabbade länder.
Som vid de flesta lågkonjukturer börjar många ifrågasättas vad de gör här.

Men hjälpte denna immigration svenska exportföretag? Kunde vi bättre förstå våra handelpartner i dessa avlägsna länder då vi ville exportera bilar, telefoner, möbler eller vad det nu må ha varit?
Jag kan inte svara på den frågan men jag tror att det skulle varit svårare om vi inte haft invandrare i vårt samhälle som lärt oss förstå.

Och maten!
Argumentet att vi bara fick pizza, kebab och fyra små rätter av all denna invandring, det är inte sant. Det är mycket och många influenser som skapad det mattlandet som nu finns med alla dess smaker och tekniker.
Visst är det inne med (ny)nordiskt men utan cross-trenderna som varit de senaste decennierna är jag ganska säker på att vi hade haft den utveckling som följt de senaste 20 åren.
Hade vi haft den gastroturism vi har idag?

Tänk om vi skulle vara en fattig nation? Utan skogsindustri, och utan några större exportföretag. Tänk om vi skulle vara ett instängt land, precis som Rumänien var under Ceausescu. Skulle vi då tänka vi och de när det gäller vår urbefolkning - Samerna? Skulle de fly sitt eget land och sitta tiggandes i främmande länder?
Och skulle vi behöva fly till främmande länder där de tänker som SD - att ni är välkomna om ni gör som oss? Tänk om stadsminister Ågrenssons barnbarn flydde till Långbortistan - medveten om att de inte fick fira jul, äta julskinka, hoppa små grodorna på midsommar, dricka snaps, och döttrarna var tvungen att bära slöja. Synd bara att Långbortistan inte skulle lära sig något om oss....
Och tänk om vi som var kvar här hemma fortfarande åt brunsås till allt? Inte en jävel skulle vilja komma och besöka detta kalla barbariska land som inte välkomnade någon, och där det åt äcklig mat.

Dario Cecchini - Mannen, myten och legenden

I byn Panzano in Chianti bor en slaktare som heter Dario Cecchini. I vissa kretsar är han känd som den galna slaktaren. Han är känd i hela den gastronomiska världen. Jag besökte Panzano i sommras, och frågan jag ställde var om det hela var en hype kring mannen med de smått galna ögonen, eller ifall detta verkligen är en köttälskares Nirvana?

Antica Macelleria Cecchini står det på marmorskylten ovanför ingången till lokalen. Det är nu inte bara ingång till slaktaraffären men även till tre restaurnger.

Vi hade valt att boka bord på Officina della Bistecca.

När vi väl kommer in är det första vi ser Dario, stående bakom den typiska italienska köttdisken, och han skär salami. Han verkar trivas med det.

Dario är känd för att vara smått galen, för sin karisma, att leda kampen mot de stora supermarkets och för att citera Dante. Och just det, han är även känd som slaktare.

Och det är ingen tvekan om att han älskar kött, och det med all respekt för djuren.

Det är ingen tvekan om att han tror på sin filosofi om att använda hela djuret - från nos till svans.

Han har bara ett väldigt bra sätt att nå ut med sitt budskap om boskap.

Inne i själva Macellerian bjuds vi på en fantastisk fänkålssalami, crostini med husets "Burro del Chianti" (lardo blandat med salvia, rosmarin och vinäger) och ett glas av Vittorios röda vin.

I menyn ingår detta vin från hans granne Vittorio. Precis som det antyder på menyn är det ett enkelt vin från Toscana, och skulle jag dricka det hemma i Stockholm skulle jag direkt avfärda det som dåligt men på plats funkar det - åtminstone till apertivo.

Efter ett tag leds samtliga gäster upp för trappan och vi kommer ut på bakgården där det är uppdukat tre långbord för samtliga gäster. Här är det meningen att vi ska äta, dricka och umgås med nya människor - och det funkar. Klientet är mycket blandat . koreaner (inte bara jag utan riktiga), amerikaner, italienare och britter vad vi kunde urskilja.

Uppdukningen är enkel, och servicen är vänlig på amerikansk manér. De flesta kyparna är amerikaner, just vår servitör är från Seattle och utbildar sig till slaktare. 

Det är en varm juliafton i Toscana, vi har tagit med en flaska I Sodi di San Niccoló från Castellare in Chianti och det är svårt att inte vara på gott humör. Nu börjar showen - för visst är det lite show...

Redan i  menyn ser vi att det är humor och glimten i ögat, andra rätten heter Carpaccio di Culo - carpaccio från röven.

De två första rätterna - Tartar och carpaccio är de två bästa rätterna i vårt tycke.

När vi kommer till de grillade rätterna tar showen fart på riktigt. Tomasso, som verkar vara någon form av hovmästare ställer sig med  två grillade köttbitar i luften och predikar högt och tydligt (nåja) om köttets förträffligthet. Han förklarar att deras brasilianska grillmästare är bäst i världen.

Det grillade köttet är gott, vissa bitar till och med mycket goda.

Men vissa bitar är genomstekta medans en annan bit är inte bara rare utan även kall inuti. Visst köper jag att här bakar man inte kött på lågtemp innan grillning, och här använder man inte köttermometer men försvarar det att vissa bitar inte håller ens närheten av rätt temperatur?

Köttet, som mestadels kommer från Spanien, men även Italien, är av hög kvalitet. Vår kypare förklarar att det hängmöras i sju dagar, och att det är för att Dario tycker att det räcker. Och vi är beredd att hålla med.

Bistecca Fiorentina - Bleu

"Till saken hör att han verkar älska det han gör, och han gör det fortfarande med mycket hjärta"

Costata Fiorentina - Well done

Lagom till att kvällens höjdpunkt, Bistecca della Fiorentina, ska serveras dyker Dario upp intill vårt bord. Vi sitter tydligen brevid några stamgäster som är vän med slaktaren. 

Någonstans trodde jag att Dario skulle vara den som presentera detta köttstyckte men han tittar mest roat på när Tomasso skriker sig hes i sin välsignelse över köttet. Dario står i bakgrunden och blåser lite i sitt berömda horn men vi ser ingen galen slaktare. 

Visst kan han även se snäll och beskedlig ut, den där Dario.

Trots det är han mannen, myten och legenden som gör stället till vad det är. Att han sedan har lyckats marknadsföra sig själv på ett fantastiskt sätt må så vara. Till saken hör att han verkar älska det han gör, och att han gör det fortfarande med mycket hjärta. Att han lyckats bygga ett litet imperium i den lilla byn Panzano - ja det är bara att gratulera.

Vi lämnatr restauragen mätta, och belåtna med upplevelsen. 

Söker du grillat kött till perfektion är detta kanske inte rätt för dig. Men är ni ute efter en unik upplevelse med flera goda smaker under en bar himmel i Toscana hos en legend som fortfarande lever - åk till Panzano.

Ett stort plus är att man är välkommen att ta med egna viner utan kostnad. Vi surplade i oss en I Sodi di San Niccoló med glädje.

Nu öppnar bloggen igen

Det var tre år sedan jag skrev ett inlägg här.
Under den tiden har det hänt en del.

Jag var med och nyöppnade Stadshuskällaren, en fantastiskt kul upplevelse som dock tog både tid och energi. Dock var det en resa som jag aldrig vill ha ogjord. Jag lärde mig en hel del - om restaurang, om människor och inte minst om mig själv.

Matsalen i Stadshuskällaren innan renovering

Min dotter Livia föddes för nästan två år sedan.
En fantastisk liten tjej med mycket vilja och karaktär. Ord kan inte beskriva hur mycket jag älskar henne.


Livet har blivit annourlunda.
Min kärlek till gastronomi har dock aldrig avtagit, men som allt annat i livet förändras ens perspektiv. Det som händer runtomkring dig, och människorna i din omgivning förändrar kanske inte ditt sätt att se på saker men de kan få dig att se saker från en annan vinkel.

För mig har det blivit viktigt med historia och människor bakom mat och vin. Jag fascineras av eldsjälar som vågar vara kompromisslösa och som lyckas. Minst lika fascinerande är det med de som kanske inte lyckas lika väl men som ändå orkar kämpa, trots att det blåser motvind.

Gastromisk historia innefattar ofta potitik.
Klassiskt exempel är när Napoleon i slutet av 1700-talet tog ifrån både adel och kyrka sina ägor i Bourgogne. Dessa vingårdar tilldelade han bönderna i trakten och han skrev även en lag om fördelnig av vingårdar vid testamente.
Idag är detta faktum en viktigt del om man ska förstå ett av världens mest fascinerande vindistrikt.

Jag fascineras av historien om varför det finns så mycket sardeller i maten i Piemonte, en region som inte är omgivet av hav.


Mina framtida inlägg kommer till stor del att handla om människorna, och om historien bakom maten och vinet. Jag kommer nyfiket att försöka förstå varför, och tycker det skulle vara kul om du vill vara med att tycka och ge din syn om vad det nu må vara.

Välkommen till Jimmys goda - blogg om mat, vin och människor.

When in Rome

When in Rome…

Hängandes vid Spanska trappan

…do as the Romans do.

Ordspråket syftar på något helt annat men för en sann gastronom är det ordagrant sant. Undvik Roms överprisade turistfällor - ät och drick där Romarna själv dinerar. Köp charkuterier och oljor där de bofasta handlar.

Rom är en världsstad med en oändlig historia, ett oändligt antal fantastiska byggnader och med oändligt många barer, restauranger, caféer och delibutiker.

Att läsa sig till historian är lätt, och att hitta till Colosseum, Peterskyrkan och Spanska trappan fixar vilken turist som helst. Däremot är det en djungel att hitta rätt ställen att äta och dricka på.

Jag har haft förmånen att resa tillsammans med min flickvän som har bott i Rom i 15 år och som talar italienska flytande. Många av mina vänner har kommit dit som turister utan att kunna säga mer än ”Buon Giorno” och lämnat Italiens huvudstad väsentligt fattigare och besvikna.

Det gäller att veta, inte bara vart man ska äta utan också vad man ska äta. Tyvärr räcker det inte med att undvika restauranger och barer på de stora Piazzorna och de som ligger intill turistattraktionerna.

Vid mitt första besök i Rom hamnade vi på en restaurang i närheten av Piazza del Popolo. Maten var helt ok, jag provade en gammal romersk specialitet – Trippa alla Romana, strimlor av komage i tomatsås med mynta. En rustik anrättning som fick friska toner av mynta som bröt bra med tomatsåsen. Dock betalade vi 5 euro för de frysta bönorna som vi beställde som contorno – tillbehör. Mineralvattnet var med italienska mått löjligt dyrt -6 euro. Tyvärr insåg jag att vi hamnat på en turistfälla, och jag tror inget blir glad av en sådan upptäckt.

Grillmästarens...

Efter det har jag ätit på flera bra krogar i Roms bostadsområden. En av favoriterna är ”La Campagnola” som ligger i Fleming på Via Flaminia Vecchia, ett par kilometer bortom Stadio Olimpico. En rustik restaurang med världens häftigaste grill och grillmästare. Här ska du självklart äta grillat men prova även de romerska specialiteterna som finns på antipasto buffen. Några bra exempel är friterad zucciniblomma – Fiori di Zucca och de risfyllda tomaterna – Pomodori di riso verde, två ganska rejäla men riktigt goda förrätter som romarna älskar. Här dinnerar ofta såväl Romas som Lazios fotbollsspelare.

Det här är en GRILL!

Bläckfiskar fyllda med ärtpure med mynta på Osteria Flaminio

En annan, liten modern kvartersrestaurang är Osteria Flaminio som ligger på Via Flaminia 297 inne i den lite finare stadsdelen Flamini. Här serveras klassisk romersk mat i modern tappning med mycket ursprungsbetecknade råvaror såsom tryffel och salssicia från Norcia.

Mitt absoluta favoritställe ligger dock mitt i smeten, ett stenkast från Piazza Venezia. En till synes oansenlig restaurang som ligger på ett baktorg som annars är nästintill folktomt. ”Vinando” har fyra bord på uteserveringen och kanske tio inomhus. Här äter du gott och hittar fantastiska viner till suveräna priser.

Vi drack senast en Sassicaia 1999 för blygsamma 110 euro. Ett moget vin som till en början hade en hel del choklad och kaffetoner i glaset som blandades med en härlig krydda och cederträtoner. Taninerna var moget sammetslena och eftersmaken precis så lång och sakta avtagande som man förväntar sig av ett vin av denna klass. Efter att vinet luftat en halvtimme dök det upp svartvinbärs och körsbärstoner i våra glas. Till stora viner föredrar jag vällagad okomplicerad mat och det var precis vad vi fick.

En pava vin hos Vinando

Vi började med lite prosecco och en spänstig och smakrik bläckfisksallad. Sedan var höjdpunkterna en magisk svart skaldjursrisotto och en helt perfekt grillad uppskivad entrecote – Tagliata alla griglia.

Här fanns inga turister, visserligen några amerikaner, men de verkade boende i Rom. Efter att handlat med mig en Barbaresco 1998 från Gaja gick jag nöjd därifrån men kvällen var långt ifrån slut. In på småtimmarna hamnade vi på en liten, skitig bar i närheten av Pantheon som heter Habana Cafe. Inget ställe man dricker Champage och lever lyxigt på men ett ställe där romare i alla åldrar går och sjunger Kareokee i grupp och verkar ha jävligt kul.

Som avslutning måste jag nämna två fantastiska butiker som visserligen ligger på den stora affärsgatan Via Cola di Rienzo men som är som två mecka, vägg i vägg, för matälskare. Det ena är Franchis Gastronomia, där du köper sanslöst goda ostar och fantastiska charkuterier. Jag började dreggla så fort jag såg disken med alla godsaker. Deras granne, Castroni, har alla olivoljor, såser och delikatesser på burk du kan tänka dig. Ska du köpa med dig mat från Rom – gå till dessa två goda grannar och sen har du handlat det du behöver.

Franchis - sorry Hötorgshallen men ni har en bit kvar

Pytt i panna - en klassiker som inte fått upprättelse!

Kvällens pytt i panna

Japp, du läste rätt - Pytt i panna.
Denna gamla, fina svenska klassiker är vår middag ikväll.
Dock är det inte den färdigskurna, frysta pytten som du hittar på Coop.
I morses skickade jag in en rimmad fläsksida i ugnen på ca 100 grader. Den fick lite sällskap av olivolja och Herbes Provence. Den fick bo där i 5 timmar.
Jag har även passat på att skära ner 350 gram fransyska som jag brynt i smör för att sedan brässera köttet i rött vin i en timme.
Nu ska Salssician snart tärnas och stekas, liksom potatisen och löken.
Vi föredrar stekta ägg och rödbetor. Visst fan låter det gott?

Alla kockar som läser detta, dags för fler att ge pytten den upprättelsen den är värd.
Hemmakockar, gör er egen pytt. Idag gör hemmakockar sin egen bearnaise, sätter egna fonder och surdegar. En pytt är en baggis.
Ni på krogen, jag skulle vilja se en riktigt bra pytt, enbart gjort på närproducerat. Vem vågar stoltsera med stans bästa pytt?

Nu har jag låtit en aning hysterisk men till saken hör att detta är en av våra mest misshandlade rätter.
Våga laga pytt och våga laga den ordentligt!

Förväntingar, Renommé och känslor

Årets Guide Michelin har precis landat och de talar om för oss vart vi äter och dricker bäst.

Om det ändå vore enkelt.

Om det bara var smak och doft, och till viss del synen, som bestämde våra kulinariska upplevelser.

Maten är god och vinet är gott – vad mer kan man begära?

Kanske att maten ska vara en fröjd för ögat?  Många menar att det styr din matupplevelse lika mycket som smak och doft.

Gastronomi är inte en domarsport.

En måltid är en personlig upplevelse för stunden, du kan dela mat, vin och bord med en person som upplever en middag på ett helt annat sätt.

Jag tänker på tre faktorer som påverkar oss när vi bedömer ett vin, en maträtt eller en hel måltid.

Förväntningar

”Det är förväntningarna som knäcker en”, brukar min svärmor alltid säga.

Det handlar om besvikelse för det du har förväntat dig, inte alltid något bättre, utan ofta något annorlunda.

När jag bodde på Ringvägen på Söder gick jag ofta runt hörnet till de trevliga iranierna på hörnet och beställde pizza. Deras pizzeria var lagom sunkig och de stoltserade med att ha en variation av fem olika kebabpizzor. Jag blev aldrig besviken – jag förväntade mig flottiga, dekadenta pizzor och de levererade.

En dag fick jag och Angela för oss att prova Lilla Capri ett par kvarter bort. Här märktes det att de ville vara mer än en pizzeria. De ville vara en modern italiensk Ristorante, som även serverade gourmet-pizzor. Möblerna var av det lite finare slaget, med skinn på stolarna och behandlade träbord. Vi satte oss ner och tänkte att vi kanske skulle få pizzor som i Italien eller åtminstone som på Ciao Ciao. Det smakade ungefär som hos de vänliga iranierna på hörnan, varken bättre eller sämre, men vi blev besviken. Vi hade förväntat oss finpizza och fick fulpizza!

I det här fallet handlar det om felkommunikation. Lilla Capri ger signaler om att vara något de inte är, därav de höga förväntningarna och besvikelsen. Eller var det vi som misstolkade?

Ofta målar vi upp en upplevelse i förväg. Det kan vara baserat på vänners referenser, ens egen fantasi, reklam eller en recension. Det är mycket som kan misstolkas och klagomål uppstå på en felfri produkt.

Därför är det viktigt för en restaurang att kommunicera vad som kan förväntas. Det kommer, och ska, alltid finnas utrymme för missförstånd men de kan minimeras.

Sedan finns det alltid skojarna, de som medvetet kommunicerar att de är något de inte är. Dessa människor har inget med gastronomi att göra. De är skurkar och de smutsar ner branschen!

De franska Michelingubbarna som ger en restaurang en eller flera stjärnor ger samtidigt krogens gäster höga förväntningar. Oftast levererar dessa ställen, ibland inte. Och ibland när de inte levererar, är det inte fel på produkten utan förväntningen.

Renommé

En välrenommerad kock eller vinmakare betyder ett starkt varumärke.

Melker Andersson har byggt sitt imperium på hans välrenommerade namn.

Angelo Gaja är en av Italiens mest välrenommerade vinproducent. När han släppte sina första viner ifrån Toscana var de hypade innan de kom på marknaden på grund av hans namn.

Det ska även sägas att i båda dessa branscher får man inte gott rykte utan anledning. Det ligger ofta blod, svett och tårar bakom dessa namn.

Jag kan ha fel men jag tror att det är ett stort antal gäster som går ifrån en välrenommerad krog missnöjda utan att erkänna det. De är antingen rädd att tycka fel, att de ska bli utskrattade för att de inte tycke om maten, eller så vill de skryta om att de varit på den fantastiskt dyra restaurangen och göra sina bekanta grön av avund.

I vinvärlden behöver det inte vara vinproducenten som är välrenommerad – det kan vara området.

Ett sådant område är Barolo i norra Italien. Barolo har ett grundmurat rykte som ett av Italiens stora viner. När det är som bäst är detta bland det godaste som kan drickas enligt min mening, men det finns skojare som producerar riktigt skitvin i Barolo.

Jag har vid ett flertal tillfällen stöt på dålig Barolo. De är producenter som utnyttjar att de kan skriva Barolo på sin etikett och ta betalt för namnet.

Tyvärr säljer dessa viner på att de heter Barolo och många köper det, dricker det och tycker det är ok för att de har druckit ett välrenommerat vin – Barolo.

Kan en restaurang få ett bättre renommé än en eller fler stjärnor i Guide Michelin?

Känslor

Vad vore mat och vin utan känslor?

På gott och ont är känslor inget vi kan styra till fullo.

Den känslan vi får när vi avnjuter en bra middag med mat, vin och kära är underbar. Känslan av besvikelse är lika stark negativ.

När vi äter en maträtt eller dricker ett vin känner vi att vi är på ett humör, positivt eller negativt. Ibland kan maten eller vinet omvända ens humör och ibland förstärka.

Hur gott blir inte ett glas rött när vi är på rödvinshumör? Det enklaste rödvinet kan då i upplevelse slå prestigevinet från dagen innan som konsumerades på ölhumör.

Hur professionella vi gastronomer än är kan vi inte glömma att vi är människor i första hand och att våra känslor påverkar vår bedömning.

Att vara inspektör hos Guide Michelin måste vara ett av världens bästa jobb, samtidigt ett av det svåraste. Du ska på olika dagar, på olika humör, i olikt väder bedöma olika maträtter på olika restauranger i olika länder. Att göra dessa fantastiska resor utan känslor är en omöjlighet. Jag hoppas och vill att dessa människor som bedömer är känslomänniskor, inte robotar. Annars förlora guiden sitt värde.

Min första tanke var att kritisera dagens ibland alltför medvetna samhälle och referera till att det var bättre för. Vid närmare eftertanke har det alltid varit mer än våra fem sinnen som påverkat vår måltidsupplevelse. Vi har alltid haft förväntningar, människor har alltid varit mer eller mindre välrenommerade och vi kommer alltid att ha känslor.

Jag kommer alltid att vara full av förväntan före en måltid.

Det finns ingen anledning att förneka att jag varje år kommer vara nyfiken på vad som händer i Guide Michelin.

Vissa dagar kommer jag känna mig lycklig av en avsmakningsmeny på en sjärnkrog.

Nästa dag kommer mina känslor att föredra Kebabpizza och Cola.

Det kanske är så enkelt. Att jag, full av förväntan, ska äta, dricka och njuta av det jag känner för. Välrenommerat eller ej.

Vin för stunden

Vem minns inte slutscenen på Sideways? Då huvudpersonen sitter med sin Cheval Blanc -59 på burgar-haket och njuter, eller åtminstone konsumerar sin ögonsten.

Är vissa viner för fina för vissa tillfällen? Eller ska man njuta av ett gott vin om det är måndag och du har dukat fram falukorv, om du känner det för stunden?

Paul Giamatti i Sideways

Just nu sitter jag en söndagseftermiddag och funderar på vad vi ska dricka för vin ikväll.

I går blev det en underbar, om än lite ung, Volnay -09 från Rossignol. Underbara nougattoner, blandat med den elegant, sexig Pinot Noirfrukten och en viss jordighet. Trots den unga åldern var tanninerna inte allt för hårda, det är visserligen sällan fallet med Volnayer.

Så – nu ska det öppnas en flaska vin, en vanig söndag. Det blir kött, sås och potatis till middag.

Min första tanke var att ta en Barbera 2010 från Ravello. Det är ett trevligt enkelt vardagsvin med bra frukt men det är inget stort och komplext vin.

Sedan börjar mina tankar gå mot Bordeaux.

Just nu är jag är sugen på ett vin som har finess, elegans, frukt och som är en upplevelse. Men det är ju en helt vanlig söndag i trista januari – kanske just därför.

Våra normer eller rättare sagt våra föräldrars normer säger att det dyra ska sparas till speciella tillfällen. Jag är uppväxt i Sveg där mina föräldrar sparade på en vanlig Gula Änkan i säkert 5-6 år bara för att de inte hittade ett tillfälle gott nog för Champagne.

Men vad är det egentligen som bestämmer ett tillfälle?

Dina känslor eller det datumet då någon råkar fylla jämt?

Respekt för råvaror och högtider i all ära men lever vi inte för stunden?

Okej, i mina yngre dagar levde jag kanske en gnutta för mycket för stunden och berusad av alkohol missbedömde jag kanske vad som var själva stunden.

Det var mer än en gång som jag vaknade upp med en god vän i soffan och flaska Gran Reserva från Rioja, eller en Musar som vi öppnat vid fyra-rycket på morgonen. Vi hade tagit ett par klunkar av vinet, använt flaskan som askopp och sedan däckat med CD-spelaren på Repeat. Det kunde betyda att båda vi och mina kära grannar hade hört Guns n’ Roses ”Appetite for Destrucion” minst ett dussin gånger.

Det är vid dessa stunder det finns noll respekt för din råvara men det levs för stunden.

Jag har nu gjort någon slags kompromiss. Det tallades lite på både en Leoville Barton och en Troplong Mondot innan jag bestämde mig för att dekantera en Virgine de Valandraud 2007.

Toner av tobak, laktris, viol och en lätt krydda tillsammans med en generös merlotfrukt kommer att förgylla vår afton.

Kvällens vin

Det här blev visst ett försvarstal för att öppna en god flaska vin ikväll.

Jag kände att skriva det för stunden.